Aftonbladet – 30 april 1868, sida 2

Vill Aimee att jag skall resa bort min väg och aldrig komma igen! . Barnet slog sina armar kring den unga flickans hals: Du får inte resa från mig, fröken! hviskade hon. — Om du reser så skall jag bli så stygg, men om du stannar skall jag vara snäll och hålla ord bättre härnäst. Förlåt mig pu! Det är sin mamma Aimte skall be om förlåtelse. Mamma! den lilla flickan slog en knyck på nacken. Ah, det är inte värdt! Hon har för resten redan glömt alltihop. Aldrig mera skall jag lita på Aimees löften. Si så, nog kan jag göra som du vill, fröken, för din skull... men vänta skall du få höra. Aimee sprang på nytt in i förmaket till modren samt ropade med hög röst: Förlåt mig, söta mammal! Fru Berger, som just nickat till öfver sin roman, hoppade upp halft yrvaken. Usch så du skriker, mitt söta barn! jämrade hon matt. Hvad är det du vill nu igen? Tag den välsignade riksdalern och gå, så att jag kan få vara i fred Nej, jag vill inte ha pengar. Hvad vil du nu, då? suckade mamma, som fruktade för ett nytt infall. Jag skulle be dig om förlåtelse. Om förlåtelse! eftersade fru Berger, i det hon riktade en sömnig, förvånad blick på sin lilla dotter. Hvarför skall du be mig om förlåtelse ? För det jag var envis nyss. Jaså, ingenting annat! Fru Berger vände sig åt sidan och upptog boken som nedfallit bredvid henne. Det är bra... Det var en snäll flicka!... Seså! Gå nu, så att jag får läsa...