Aftonbladet – 30 april 1868, sida 2

Landsortspressen om kommunalfrågan. Den smärtsamma sensation, som kamrarnes förhandlingar och beslut i frågan om den kommunala rösträtten framkallat i landet, ser sig på ett ganska oförbehållsamt sätt uft i landsortspressen. Vi citera här nedan några uttalanden ur de med dagens post hitkomna, tidningarne. Sjelfva redaktören af Östgötha Corresponlenten, som eljest är så ministeriel, uttalar i stt riksdagsbref följande: Detta hade man icke väntat. Öfverraskningen nom andra kammaren och framförallt inom hufvudstaden är också ganska stor; men blifver ännu irre, när man tager närmare kännedom af sjelfva skussionen och om de i voteringen deltagande. Det visar sig då, att regeringens egna ledamöter, ill antalet sex, hvilka jemväl äro ledamöter i ammaren, varit, man kan säga, de egentligen afrörande. Afräknar man nemligen dessa 6 röster rån majoriteten — talet 55 — återstår 49, hvadan len nuvarande minoriteten, 53, i sådant fall blifvit majoritet. Det allmänna omdömet om statsrådsledamöternas handlingssätt är icke gynnsamt. Endast med fästadt afseende derpå, att en och annan af dessa ledamöter bidragit till representationsreformens genomdrifvande, skulle man, likväl blott i betraktande af att första kammarens sammansättning ytterst alltid beror af den komm nala rösträtten, kunna uppträda till deras försva Men ett försvar, grundadt derpå, vore mer skenbart än verkligt. Utskottets förslag hotade nemligen på intet sätt hvarken första kammarens sammansättning eller karakter. Statsrådsledamötervas uppfattning blifver derför nära nog oförklarlig. Lagutskottets förslag innebär en så obetydlig eftergift för de lika allmänna, som billiga, anspråken, att detsamma Inappast bort påkalla regeringsledamöternas inblandning, än mindre motstånd. Den enda följden af hvad som nu skett, är, att de på en gång koncentrerat emot sig all den ovilja, som, om den hitintills saknat allt egentligt utbrott, dock nu erhållit det. Nerikes Allehanda yttrar i slutet åf en uppsats i ämnet följande: För saken är det, som sagdt, otvifvelaktigt en vinning, att första kammaren satte sig så rasande på tvären. En annan gång vinner man nog vida er. — Deremot gör uppträdet i lördags oss ondt r ministeren De Geers och i viss grad äfven för första kammarens skull. Hr De Geer gjorde sig solidarisk med hrr Lagerstråle, Wallenberg, Henning Hamilton m. fl. och ville ej medgifva den minsta ändring. Detta hans åtgörande i en stor fråga måste innebära en brytning mellan ministören och de liberale, som ieke mer ha skäl att egna den förra sitt stöd. Det har talats om tacksamhet för representationsreformen. Rätt så. Men från vidare anspråk på sådan tacksamhet anse vi justitiostatsministern ha på ett eklatant sätt afstått genom sitt uppträdande i första kammaren i lördags. Alltså: qvitt! Friherre De Geers anförande torde kunna anses ba afgjort lördagens strid. Men det var för den gången! Rösträttsreformen må hämmas till en tid, men den skall gå till seger. Framtiden, som troligen icke fäster mycken uppmärksamhet vid konservativa anbud om 100-graderingar, skall utvisa, huruvida reformen, när den efter ett eller annat år öfvervinner fruktlöst motstånd, sopar med sig första kammaren eller icke. I Gefleposten läses: Denna utgång af lagutskottets förslag, som vittnar om åtminstone hågon eftergift för de många missnöjdas fordran på en förändring af röstgrunden, har emottagits med, minst sagdt, förvåning. Att öfverändakasta sjelfva omröstningsprincipen vore alltför tidigt, men att något litet jemka dess tillämpning, så att icke svalget emellan de röstberättigade blefve allt för stort, borde hafva ansetts billigt och torde kunnat ske utan våda för det allmänna. Den ringa majoritet afslaget hade för sig, visar dock att frågan, som helt visst snart återkommer, slagit vidt omfattande rötter i det allmänna tänkesättet, och icke mer kan falla. Endast ministerens ifriga fäktande att försvara sitt verk, kommunalförfattningarne, och några mäktiga possessionaters och kapitalisters förenade bemöanden att bevara sitt alltför stora inflytande okränkt, hafva således gjort förhoppningarne om borttagandet af bevillningsriksdalrarnes allsmäktiga öfvervigt öfver intelligens och insigter för det närvarande om intet; men frågan kan dock anses vara blott uppskjuten. Den moderata Wenersborgsposten uttalar sig på följande sätt: Det är med en känsla af nedslagenhet vi anteckna första kammarens i lördags med blott 2 rösters öfvervigt fattade beslut att ogilla lagutskottets mer än moderata förslag rörande begränsning uppåt af den kommunala rösträtten, genom hvilket beslut sålunda frågan härom för denna riksdag förfallit. Det är nemligen vår öfvertygelse att kammaren genom sin hallsstarrighet i detta hänseende arbetat rarikalismen i händerna, hvilket åter ej kan annat än bekymra en hvar som före drager en lugn och sansad, men just också derföre säker utveckling af samhället framför en äfventyrlig vinglarepolitik. Det är visserligen sannt att detta parti ännu icke eger mer än en försvinnande bråkdel af det stöd i landets allmänna ti kesätt, hvaraf det amnars gerna skryter, hvilket bland annat bäst bevisas deraf att endast 36 röster, mot 129, stodo att vinna för den lika rösträtten i andra kammaren. Men å andra sidan torde det vara lika sannt att då första kammaren, i stället för att göra gemensam sak med den andra, icke dragit i betänkande att fortfarande låta penninge