Aftonbladet – 28 april 1868, sida 2

Isom redan ångrade att hon lagt sig ut för Hilda. Nej, visst inte... tvärtom; vi tänka allt möjligt godt om henne. Men hon är så ung och, rent ut sagdt, så vacker... ja alldeles för vacker. Ah, bevara mig väl! grefvinnan behagar skämta. Jag tycker hon har ett ganska vanligt utseende. . Nej, min goda majorska! långt derifrån!... Jag försäkrar att det är mitt fullkomliga allvar... Min son, gref Göran — majorskan vet ju att jag har en son? Majorskan böjde hufvudet jakande. Min son, gref Göran, vistas för närvarande i hemmet, atertog grefvinnan. Majorskan har kanske sett honom? en vacker, liflig ung karl, fast så exalterad... Om han väl hade rest igen, men det blir icke förr än i höst. Men jag kan inte inse? Inte! det är likväl solklart, tycker jag. Tänk hur vågadt det vore att ta en ung vacker flicka i huset!... . Utsätta honom för. faran af en daglig sammanvaro... En amurett blefve den oundvikliga följden; om det bara inskränkte sig dertill — ungdom och dårskap får man ha öfverseende med; men han som är så excentrisk, han kunde falia på den iden att gifta sig med henne. Åh! det är väl inte möjligt? inföll majorskan tviflande. Bevars! det vore inte omöjligt alls. Gref Göran är en ung man med principer; och nu sedan han var attache vid svenska ambassaden i London, har han blifvit en fullomlig engelsman. Ni finner deraf, fru majorska, att så gerna jag än ville... Tänk om han fästade vid flickan! då blefve han ettdera olycklig sjelf, eller också — jag törs inte ens tänka mig ett motsatt fall...n (Forts.)