Aftonbladet – 28 april 1868, sida 2

Hilda fann sin nådiga tant ensam hemma och vid ganska dåligt lynne) hvilket hon ingalunda brydde sig om att dölja. Men också, hur fatalt! Fru von Snobbens granne, den rika bryggarfrun, hade ju stort kaffekalas ute på sitt Tusculum vid tullen. Emerence var der; men majorskan måste bringa slägtkärleken ett offer och stanna hemma. Vidden af denna uppoffring gjorde hon sig all möjlig möda att inprägla hos Hilda, under det de tillryggalade vägen emellan Kungsholmen och Stora Trädgårdsgatan, der grefvinnan von Stengeet var boende. De stego uppför trappan, ringde, anmäldes och infördes derefter af kammartjenaren i samma salong, hvarest de förra gången emottogos af grefvinnan. Sedan de hade väntat en dryg halftimma, öppnades dörren till ett kabinett — men icke grefvinnan utan kammartjenaren visade sig. Grefvinnan är derinne, yttrade han; hon önskar tala några ord enskildt med hennes nåd — Majorskan hörsammade uppmaningen och inträdde i kabinettet. Då betjenten lemnade dörren, som skilde detta rum från salongen, mer än till hälften öppen, blefvo emellertid grefvinnans några ord enskildt en fras af ingen betydelse. — Hilda förlorade icke ett ord af de begge damernassamtal. Det gör mig rätt ledsen, men jag måste afstå från min plan att antaga er unga gting, tog grefvinnan till ordet, i det hon qväfde en gäspning. Saken är, att mina döttrar gjorde mig uppmärksamma på någonting, som jag helt och hället förbisäg, och hvilket gör det omöjligt för mig att ta henne i mitt hus. Jag hoppas... jag vill inte förmoda... att herrskapet hört någonting ofördelaktigt om den unga flickan, stammade majorskan,