Aftonbladet – 28 april 1868, sida 2

jegen gamla bepröfvade väninna. De senare låren af sitt lif hade fru von Turne hyrt ett litet landställe inom församlingen der pastor Runius var komminister. Hilda hade gått och läst för den värdige mannen, som året derpå fick ledsaga hennes moder till sitt sista hvilorum. I hans och hans hustrus händer hade fru vonsTurne anförtrott sin unga dotter samt för hennes räkning deponerat en liten penningsumma, frukten af många års umbäranden och sjelfförsakelse. Hon kände sin make alltför väl att tilltro honom någon medvetenhet af sina pligter som far. Likväl älskade kapten von Turne sin dotter, likasom han hade älskat sin hustru: nemligen utan att bekymra sig stort om dem. Det är också ett slags kärlek, och af det beqvämaste slag; många individer gifvas, som aldrig äro mäktiga af att hysa någon annan. Man är derföre skyldig dem undseende, på rund af axiomet: Ingen kan gifva mer än an egerb Den af grefvinnan von Stenkeet utsatta dagen var ändtligen inne; med högt klappande hjerta begat sig Hilda till majorskan, som lofvat att äfven denna gång vara henne följaktig. Förgäfves sökte den unga flickan bemanna. sig med mod; det lyckades icke. Hon genombäfvades af oroliga aningar; mer än en gång erfor bon en känsla liknande ånger öfver att ha låtit fru Runius resa ensam. Hos henne och hennes värdige make hade den unga fli varit säker om att finna ett fridfullt hem; nu hade hon i stället af fritt val föredragit att låta sin lefnadsjulle slungas ut bland bränningarne på det stora verldshafvet. Ingen enda vän hade det stackars barnet vid sin sida; intet hjerta slog sympatetiskt för hennes oro; ingen vänlig röst intalade henne mod,