Aftonbladet – 25 april 1868, sida 3

rordningen om kommunalstyrels i ö för stad, att den, som vid allmän rådstuga röst berättigad är, eger en röst för bevillning efter I lart. bevillningsstadgan, till och med en riksdale: samt vidare en röst för hvarje derutöfver efte T nämnda artikel påförd hel riksdalers bevillning til staten. Grefve C. G. Mörner gillade icke utskottet tumningar på röstskalan. Såsom skäl för nu före slagna förändring hade utskottet bland annat an fört, att samma stadgande redan för Stockholm Istad vore gällande samt utan fara der tillämpats Hufvudstaden utgjorde dock ett eget valdistrik med en särskild kommunallagstiftning, hvaremo de öfriga städerna bildade geme ma valdistrik med landtkommunerna.! Hvarje dring vore el rubbning i grunderna för den nya riksdagsordnin gen, som blott varit tillämpad i två år. Försig tighet bjöd att man gaf sig något tålamod, och borde man först se huru de nya valen till de landsting, som härnäst skulle utse första kamma rens ledamöter, utföllo. Gingo äfven dessa bra kunde det möjligen sedan gå an att bifalla et förslag som detta. Grefve B. Sparre ansåg tiden vara inne at göra detta medgifvande. Utskottet hade blifvi beskyldt för att hafva börjat tumma på röstgrun den; men för sin del ville talaren amärka, att har trodde sig vara känd för stör betänksamhet vid förändringar i det bestående. Ingen kunde vänta att kommunallagarne på en gång fullständiga skulle framspringa ur lagstiftarens hufvud, så at icke erfarenheten kunde visa, att ändringar i dem behöfdes. Sedan dessa lagar nu någon tid varit tillämpade, hade man vunnit en sådan erfarenhet. Den grund, på hvilken kommunallagarne hvilade vore enligt talarens mening riktig; men ville man bevara och befästa denna grund, måste man se till att de små ojemnheter afhjelptes, hvilka annars kunde skada hela institutionen. Man hade här två vägar att följa, antingen personlighetsprincipen, som förde till per-capita-röstningen, hvilken talaren ville af alla krafter bekämpa, eller röstning efter skatt. Hade man antagit den sistnämnda grunden, som vore den riktiga, så följde ock principenligt deraf, att den som skattade mindre till kommunen, äfven borde ha sin röst med i dess angelägenheter. Hvad som nu begärdes, var föröfrigt icke något annat än en rätt som man egt från urminnes tider. Intet streck hade funnits för omröstningen i de gamla sockenstämmorna. Genom att antaga hvad nu i denna del föreslagits skulle man motverka den lika rösträtten. Hr Billström ansåg utskottet ej ha varit fullkomligt konseqvent, då detsamma, med gillande af principen att rösträtt borde utöfvas efter skattens elopp, likväl föreslagit att de, som erlade mindre skatt än en riksdaler, ändå skulle ha en röst. Föröfrigt fästade han uppmärksamheten derpå, att denna utsträckning af rösträtten, såvidt han känav med stöd af 10 paragrafen i nu gällande kommuna. örordning, i flera stadskommuner redan var medgifven, IÖör den händelse, att denna uppfattning af paragra. 2 emellertid ej skulle vara riktig och på det att den måtte förtydligas, ville talaren ej motsätta sig föränus, gen hvilken han ansåg vara af ringa värde i tillämpa. g hemtade Hr Faxe uttryckte den af erfarenheten . OM! a öfvertygelse, att någon rubbniog i första kaw. rens sammansättning ej skulle uppstå genom unktens bifallande. Det vore nemligen hvarken je, hvilka egde högsta röstetalet, eller de, som egde det minsta, som bestämde valens utgång, utam de som stodo midt emellan dessa ytterligheter. Rättvisa och konseqvens fordrade förslagets antagande. Hr Bydin redogjorde i ett längre föredrag för den i åtskilliga stater, såsom Jingland, Belgien, Danmark, Preussen och Ndrge Imtagna röstgrunden, visande att persönlighelspriheipen med undantag för Nordamörika, der den icke heller i alla sina konseqvenser kunnat genomföras, vore antagen. De flesta här ofvan uppräknade staterna hade en blandad röstgrund, stödjande sig på både a och indelning i klasser efter förmögenhet. re olika grunder funnos att följa, antingen personlighetsprincipen, indelning i klasser såsom i Preussen, eller förmögenhetsgrunden. Ställde nan sig på den sistnämnda, så borde man se till, tt de olägenheter undanröjdes, som uppstodo leraf att en del hade för stor öfvervigt, under let andra voro från rösträtt uteslutna. Nämnda lägenheter aktdetptes bäst genom att ett röstnaximum bestämdes och de som voro uteslutna ;rhöllo rösträtt. Öfverflyttande af bolagens rätt utt deltaga i val på aktieegarne, ansåg talaren örenad med de största svårigheter. Mot den ruktan, som yppats att den föreslagna förändrinsen skulle kunna på något menligt sätt inverka å riksdagens sammansättning, åberopade talaren le betänkandet bifogade tabeller. Grefve af Ugglas ansåg likaledes att denna ftergift, som endast innebure rättvisa, icke skulle töfva minsta inflytande på riksdagsmannavalen, ch kunde man endast på denna grund bannlysa varje farhåga. Men i den synbara, obetydliga igt denna förändring egde, låg dock en vigtigare mständighet, nemligen att om man hyllade den inden att hvar och en egde rätt att rösta i örhållande till den skatt han erlade, borde hvaren något streck sättas uppåt eller nedåt. Endast enom antagandet af en sådan grundsats handlade nan konseqvent. Frib. Tersmeden erinrade att bland de skäl, om anförts på riddarhuset af motståndarne till epresentationsreformen, hade äfven varit det, att en hvilade på kommunallagarne, som voro underastade förändringar, att ingen trygghet fanns för eståndandet af det nya statsskicket. Med andning häraf hemställde talaren till hvar och enl: om detta stånd, som motarbetat representations-: eformen af förenämnda orsak, dtt de måtte motitta sig hvarje förändring 1 kommunallagårne. m det också vore troligt, att denna förändring i indre mån inverkade på riksdagens sammansätting, vore dock första steget till en rubbning i rundvalen för representationen dermed taget, för vilket talaren varnade. Då ögenhetsprincien utgjorde grunden för rösträtten, vore det ej eller konseqvent eller rättvist att de, som skatade mindre än en riksdaler, skulle ha lika rätt ned dem, som skattade fulla riksdalern. Orsaken varföre man från deltagande i val uteslutit dem, om egde mindre än en riksdalers skatt efter 2: rtikeln i bevillningsförordningen, var att man icke nsett dessa personer hafva sådana qvalifikationer, tt de borde utöfva rösträtt. Den styrelse, som nfört kommunallagarne, skulle utan tvifvel icke nedgifva någon förändring i desamma, och det ore derföre icke lämpligt att fatta ett beslut, not hvilket regeringen skulle finna sig föranlåten edlägga sitt veto. Hr Hazelius yrkade bifall till punkten på de käl som af flera talare förut anförts. Han anärkte att det vore mera egentligt att tala om ätt att rösta på grund af skatt, än på grund af örmögenhet. Grefve C. G. Mörner anmärkte mot en föreående talare, att denne tycktes hafva glömt förrdningen af den 27 Augusti 1842. Der fanns ett treck; ty ingen som icke skattade 4 rdr hadel: östrätt inom kommunen. Mot dem som yttrat, tt ifrågavarande förändring vore af ringa inflyande anmärktes, att folk icke var så narraktigt tt det lät sig nöja med att man slog blå dunter i ögonen på dem och gjorde eftergifter som igenting betydde. De som yttrat något sådant, ade glömt de agitationer, som nyligen i hufvudtaden hade egt rum för pr capita-röstningen, och en agitation, omfattande hela landet, som föreått representationsreformen. Den som gjorde sig en föreställningen, att denna eftergift ingenting etydde, misstog sig. Man blåste derigenom liten mula på elden, blott för att få den att så mycket fligare uppflamma. Grefve Henning Hamilton förklarade, att det ore med någon förlägenhet som han yttrade sig m kommunallagarne, då det skäl som anförts af wotståndarne till den nya riksdagsordningen, eller tt denna grundade sig på nämnda lagar, äfven erkat på honom. Detta berättigade talaren å na sidan att hålla på kommunal agarnes. helgd, Å samma gång som han å andra sidan ej ansåg et vara rätt att motsätta sig de förändringar som nsågos behöfliga. Men härvid måste man förfara Ad vargamhat Aanh 1å han fannnit da under dia. j j