Aftonbladet – 25 april 1868, sida 2

BS SL RP er ERE EN IR AVE UT Sd JADE Det är en sorglig nyhet vi i dag hafva att meddela från riksdagen. Första kammaren har afslagit lagutskottets förslag om en inskränkning af det i kommunalförfattningarne stadgade röstmaximum. Beslutet härom, i hvad det rörde röstgrunden i städerna, hvilken utgjort hufvudföremålet för öfverläggningarne, fattades visserligen endast med en majoritet af två röster (5 mot 53); men för att fatta betydelsen af denna omröstning, är ödigt att veta, att minoriteten röstade, icke ör bifall till utskottets af andra kammaren godkända förslag, utan för en återremiss, som blifvit ifrågasatt på det att utskottet skulle kunna taga under öfvervägande såväl de emot örslaget framställda anmärkningarne, som tskilliga från detsamma vida afvikande åsigter och förslag. Den majoritet, genom hvars beslut frågan nu blifvit för denna riksdag undanskjuten, var således icke blott obenägen mot utskottets förslag, utan den måste mväl anses hafva förklarat sig vilja sätta sitt veto mot hvarje förändring. Det är i denna omständighet det djupt beklagansvärda i dagens votering ligger, och säkert skall det i landet framkalla en mycket smärtsam sensation att erfara att majoriteten inom riksdagens första kammare icke vill göra det allra ringaste till undanrödjande af ett missförhållande, som är så påtagligt och så allmänt öfverklagadt och erkändt. Att utskottets förslag icke skulle blifva bifallet var temligen klart redan från början af dagens förhandlingar, icke blott till följd af de yttranden man haft tillfälle höra under öfverläggningen i föregående plenum, utan äfven och isynnerhet genom hr justitiestatsministerns uppträdande mot detsamma. Frih. De Geers förnämsta argument var, att då bevillningen var rörlig, blefve detta äfven förhållandet med det af utskottet föreslagna absoluta maximum af 100 röster. Dett gument tycktes ha gjort ganska mycket intryck, ehuru lagutskottets ordförande grefve E. Sparre, som försvarade utskottets förslag, sökte visa att den påpekade olägenheten lätt undanröjdes derigenom, att då förhöjd bevillning erfordrades, den kunde uttagas genom tilläggsbevillningar, på sätt förlidet år xedde med vapenskatten. Grefve Sparre yttrade ig för öfrigt ganska vältaliet, och ganska behjertansvärdt om vigten. ur de konservativa ntressenas synpunkt, af eftergifter för de berättigade klagomalen. Det vore, sade han, en Don Quixotes-strid att motsätta sig den mäktigt frambrytande ström, som genombrusar tiden, och klokheten bjöd att leda den, att kanalisera den, så att den icke genombröt fördämningarne och sopade med sig mera än man önskade, så att den blefve fruktbargörande såsom Nilen, men icke ryckte oss med sig i de vilda händelsernas Niagara. Anmärkningsvärdt var ock, att billiga eftergifter förordades till och med af så konservativa medlemmar som grefve C. G. Mörner, hvilken förklarade sig visserligen hafva önskat att ingen förändring alls för närvarande skett i kommunallagarne, men då man nu genom borttagande af strecket nedåt hade beträdt jemkningarnes bann, vore man pligtig att taga i öfvervägande lämpligheten af de jemkningar som blifvit föreslagna. Dels för vifall till förslaget, dels för återremiss yttrade sig för öfrigt hrr Ch. Dickson, A.C. Raab, Faxe, Säve, Hasselroth, Frisk, von Gegerfelt, Sprengtporten och J. O. Mörner. Det afgjorda motståndets förkämpar voro deremot hrr Weern (som dock uttryckte en önskan, att regeringen måtte utreda frågan), Tornerhjelm, L. af Ugglas, Henning Hamilton och Wallenberg. Sistnämnde talare förklarade sig icke vara rädd för utskottets förslag, men han ville icke gå in på någon förändring förr än frågan om bolags beskattning blifvit reglerad genom densammas fördelning på delegarne. Vi anmärka föröfrigt, såsom ganska betecknande för värdet af det slags eftergift, sow skulle anses vara gjord genom det af båda kamrarne beslutna borttagandet af strecket nedåt, att frih. De Geer, 1 en replik mu ett yttrande af grefve CO. G. Mörner, förlarade, att äfven om han hade, såsom grefven förmenat, under representationsdebatterna förklarat sig skola kämpa tum för tum för kommunallagarne, så bade han dock icke behöft motsätta sig den nyssnämnda förändringen, ty det vore — icke ens en tum! Andra kammaren, som hufvudsakligen sysselsatt sig med statsutskottets utlåtande om postverkets stat för år 1869 har bifallit utskottets förslag i dess helhet, med undantag afl. en punkt, deri utskottet hemställt att öfverskottet å assuransafgifterna borde efter för hvarje år afslutade räkenskaper till riksgäldkontoret aflemnas. För öfrigt hafva flere af kammarens ledamöter uttalat ett ganska skarpt klander mot lagutskottet för det inkonstitutionella sätt, på hvilket utskottet behandlat kamrarnens återremiss af en del af dess förra betänkande rörande handelsboks vitsord. Ehuru kamrarne i samma syfte, nemligen för att erhålla nödig utredning rörande ett af kamrarne åsyftadt antagande af hr Wallenbergs motion äfven i fråga om handelsboks vitsord mellan köpmän wmbördes, återremitterat betänkandet, har nemligen utskottet, i stället att, som man ansåg hafva varit dess pligt, afgifva förslag i den med återremiss asyftade riktning, hemställt att hr Wallenbergs nu ifrågavarande förslag må lemnas utan vidare afseende. Genom dubbla voteringar beslöt kammaren med 86 röster mot 5 att låta vid utskottets utlåtande bero. Minoriteten röstade för bifall. Åsnan Ryska tidningen Golos (Rösten) innehåller ett af sina senast hitkomna nummer en karakteristisk artikel om vestmakterna och polska frågan. Det är den i några tyska tidningar synliga uppgiften derom, att Frankrike och England skulle ärna göra förfrågningar hos de makter, som undertecknat 1815 ws fördrag, om deras tankar med afseende vå de åtgärder, genom hvilka Ryssland nu AA PN -——-—— rt 0 OMR ST