Aftonbladet – 24 april 1868, sida 3

kö ta Press So NA Ai aktigheterna i hans ställning, och denne medborgare skall inom kort derför vara tacksam, om denna undervisning, såsom infanteri-reglementets 1 kap. 2 art., mom. 2, punkt. 2 föreskrifver, sker med klarhet och lugn och rekryten behandlas med vänlighet, tålamod öch omvärdnad, aldrig med hårdhet och öfverilning. Att verklig nytta för rekryten eller medborgaren härflyter deraf, att han tillåtes att intaga en så god ställning, söm hans kroppsbyggnad tillåter (och något annat oftersträfvas Mldrig), kan icke förnekas. Att lära sig draga axlarne tillbaka, så att bröstet blifver framskjutet och fritt, är ovilkorligen till nytta, liksom allå rättelser af ovanor i kroppens förande, som sågde rekryt eller medborgare ända till början af militäröfningarne tillegnat sig. Att han derigenom och ra inöfvande af en ledig och lätt marsch mera jemnvigt i sin kropp och mera välde öfver densamma, är naturligt och honom till väsentlig nytta icke allees 1 bra militära tjenstgöring, utan äfven I hans lagliga lif. afseende på nödvändigheten 1 miljtäriskt hånseende, så frågar jag hr K. hurt hän vill inrätta en pluton eller ett kompani, om hvar och en får stå som han bong endast han med arm och hand sträckta vidrör midten af hans (sidokamråtens) nacke, hvilket är det mn sätt, på hvilket hr K. föreslår att soldaten i ledet skall känna sig för, att han tagit det af hr K. föreslagna afståndet från grannen. Kanhända att någon nöggrannare rättning ej behöfves?Må vara för några män; men helt visst blifver den alltmer nödvändig, ju flera som ställas tillsammans. Huru skulle till exempel en brigad med linieafstånd någonsin komma på den linie, som af brigadchefen önskades, Rå framt denna linie ej är utstakad på märken, hvilket dock ej alltid kan vara händelsen, om den medborgaren, på hvilken rättningen skall ske, ej behagade stå med axlarne rätt i ledet eller ej beha; stå stilla? Jo, linien skulle komma i alldeles olika riktning mot den, som för brigaden var ämnad, och derutaf skulle följa tidsödande framoch tillbaka-marscher och dylikt. Flera andra praktiska olägenheter skulle kunna framdragas; men då jag kanhända ändock tager den ärade redaktionens godhet att intaga detta mitt svaromål för mycket i anspråk, vill jag i detta, som 1iandra hönseenden, ej enföra för många exempel. Dock måste jag 1 detta afseende tillägga att, då hr K. föraktar FO marsch, hållning, rättning, lystring, Ad. v. s. allt, ög en soldat igenkännes, så måtte han väl dock icke underkänna undervisning i skjutning. Utan tvifyel har den reussiska armen hunnit längst i detta hänseende. en huru anordnas der skjutöfningarne? Jo, rekryten tillhålles td det nogäste att intaga den för skjutning anbefallda ställningen (lika med ställningen i ledet, med undantag att en , vändning fören och fötterna efter rTekrytens öbtorlek flyttas 2—16 tum från hvarandra). Innan rekryten får lära sig sigta, öfvas han ett par dagar att från färdiga uppföra geväret till anläggning, titan att dervid göra någon annan rörelse på kroppen, än den med armarne. Då han hunnit lära sig detta, I tom fras. Hr ljust är ett af menniskans stora företräden framöfvas han att genast vid anläggningen taga sigte och korn på. målet, och, ända tilldess han lärt sig detta, får han framför målskjutningatåflan ej aflossa ett enda skott. Det är genom denna instruktions stränga efterlefvande, preussiska infanteriet, isynnerhet i sluten trupp, vunnit en skjutfärdighet, som ingen annan armå i verlden för närvarande eger. Den fasta ställningen möjligör gevärets mekaniska, alltid likformiga uppörande till anläggning på och icke öfver målet, hvilket senare annars nästan alltid är fallet vi eldens afgifvande i sluten trupp. Följden af preussarnes instruktion i skjutning under kriget visat sig dels deruti, att ett exempellöst ringa antal atroner blifvit förbrukade, och dels i det ovanigt stora antalet träffar, eller 2,4 , oberäknådt att flera kulor träffat samme man, under det att hittills ingen annan arm6 i fält kunnat uppvisa mera än 0,6—0,7 H trä af antalet bortskjutna patroner, och detta under det att de preussiska tändnålsgevären, isynnerbet de af gamla modellen, af hvilka ett stort antal fanns inom armån, i träffsäkerhet ingalunda har någon öfverlägsenhet öfver andra refflade gevär. I afseende så gevärets bärande, säger hr K., sbehöfves ingen annan föreskrift än att detsamma i ledet i allmänhet bölles med bajonetten uppåt samt, när mycket ojemn terräng skall passeras, alldeles lodrätt. Öfvandet af de s. k; handgreppen bör helt och hållet afläggass, samt vidare: satt upptaga tiden för öfningarne på fältet med att lära soldaten så simpla saker som huru han skall lyfta geväret (en persedel om endast 11 skålpunds vigt eller be bese) några fot från marken. huru han skall flytta detsamma från ena sidan ar sin kropp till den andra o. 8 v., skulle visserligen kunnat anses temligen oskyldigt, när det skedde under sådana tidsförhållanden då man ej begrep eller behöfde begripa tidens värde. Det synes häraf ganska tydligt, att hr K. ej sjelf varit . med om infanteriexercis; man skulle knappast tro, att han uppfattat, det geväret icke är en vanlig tyngd, som soldaten upplyfter från marken, utan att det är soldatens vapen, hvilket han skall lära sig väl vårda, väl handtera och hh ett utmärkt sätt begagna. Att det för en del år sedan lagts för mycken vigt på gevärets förande med åsidosättande af andra vigtiga ting, är sannt, men denna tid är numera förbi. Regementenas korta öfningstider upptagas 5 numera hufvudsakligast af gevärsexcersis, utan företrädesvis af marsch och manöver, exercis i spridd ordning, bajonettfäktning, målskjutning m. m. d., och för hvarje år göres i detta hänseende framsteg. Derom skulle r K. mycket väl kunnat öfvertyga sig, innan han började tala om de sabsurditeter., hvartill excersispedantismens högsta tfinmf kommit; men jag medger, att en fördel, och en stor fördel har han haft vid sitt föredrag af att ej hafva derom och om åtskilligt annat varit bättre underrättad, emedan han nu varit alldeles oförhindrad att framkomma med hvilka omdömen som helst. Att soldaten skall föra sitt gevär illa, kan ju aldrig vara rätt; han måste lära sig att föra det ordentligt och om möjligt väl. Att en beväringskarl äfven får lära sig att på ett visst bestämdt sätt föra geväret, är alldeles nödvändigt, emedan han annars dermed kan skada såväl sig sjelf, som sina sidokamrater. eller åtminstone hindra dem i de rörelser, de skola utföra. Om hvar och en i ledet får handtera gitt gevär, som han vill, så är det oundvikligt, att sammanstötningar mellan gevären uppkomma, eller, att sidokamraterna hindra hvarandras rörelser, och detta, äfven om hvar och en Tpptagen, 8 fots front iledet, såsom hr K. föreslagit. Redan af detta enkla skäl är det naturligt, att en viss likformighet och liktidighet i gevärens skötände uti sluten trupp måste iakttagas, och detta vinnes derigenom, att truppen å samma gång på befälhafvarens kommando utöres de med geväret nödvändiga rörelserna, — hvilka fått namn af handgrepp. Att möjligen ett och annat ef de nuvarande bandgreppen kan uteslutas, att de äfven möjligen kunna utföras på annat sätt, medgifves gerna; att slag på geväret är både skadligt och onödigt, och att detta numera äfven inom armen allmänt erkännes långt före hr K:s föredrag, är likaså visst, som att hr K. svårligen skall kunna komma derhän, att få alla rörelser med geväret utförda efter estetikens reglor vid behandling af glasvaror; en bajonettstöt, som skall gå rätt genom lifvet på en menniska kan t. ex. aldrig utföras på ett estetiskt skönt sätt, äfven om den utdelas af en medborgare, som försvarar fosterjorden. Så är åtminstone mitt tycke. Hr K. säger vidare: Han (soldaten) förbjudes dertill, att göra någon TE af detsamma (geväret) lika litet som någon rörelse med kroppen för öfrigt, vore den aldrig så obetydlig, utan på befälhafvarens kommando. Oberäknadt det opraktiska d. v. 8. det omilitäriska häruti, nedsätter man soldaten. under djuren. Jag har redan förut talat om nödvändigheten, att soldaten uti ledet ej gör något annat, än livad han blifver anI befalld att göra, och skall ej här vidlyftigt orda derom; jag vill endast anföra, att den, som väl ej på något sätt kan anses genom hyllande af exercis-pedanteri hafva råkat in i absurditeter, eller Åhr 5. A. Hedlund, i detta afseende delar samma Jåsigt, som jag, och hänvisar hr K: till hans reselanteckningar ur Schweitz, uti hvilka han såsom len förtjenst framhåller det lugn, den stillhet ja lorörlighet, som de schweiziska Iskyttarne efIter en ganska kort öfning redan hunnit tillegna sig. Hvad åter soldatens nedsättande under djuren beträffar, så är nå detta ingenting annat än en . kan dock aldrig förneka att det för djuren, att hon med lätthet fattar och utför I hvad djuren aldrig kunna lära sig. — Under en hemlig marsch i fiendens närhet, vid anmarsch till ett öfverfall eller dylikt förstår hvarje soldat, att han skall gå tyst och lätt, utan att hålla takt med kamraterna o. 8. v., för att ej marschen skall af fienden , upptäckas, under det hr K. skall få svårt att lära hästarne vid sådana tillfällen att icke trampa lika hårdt-i marken, som vanligt, samt att hindra dem från att frusta och gnägga m. m. d., hvilket undgg kinkiga förhållanden kan fTOTOrSäka Held foretages medycke ST dana der fraser om menniskans nedsättande un djuren, just då menniskan genom förstånd vi sig dessa öfverlägsen, kan man endast räkna p BEER OR 2 RE ARSA att dåra tanklösheten; vid närmare skärskådande EA on RATAS oa RR a RR