Aftonbladet – 24 april 1868, sida 2

Behandlingen af kommunalbetänkandet aföts i går afton uti andra kammaren; i den första medhunnos endast fem af de 29 punkter, betänkandet innehåller. Andra kammaren har bifallit lagutskottets utlåtande i sin helhet. Hufvudpunkterna i detsamma, nemligen de som rörde inskränkning af röstmaximum, i stad till en femtionde: del af hela röstbeloppet eller högst 100 röster, och på landet till en tiondedel af hela röstbeloppet, antogos utan votering. Under erläggningen hade väl yrkats att maximum i stad skulle bestämmas till 20 röster, och på landet till en tjugondedel af röstbeloppet, men dessa framställningar medförde icke något resultat; ty ehuru fle flesta talare, som motsatte sig deras antagande, medgåfvo att de icke sågo någon våda i något ngre gående eftergifter än lagutskottet föreslagit, var man dock mycket allmänt ense derom, att klokheten bjöd att hålla sig till ett anspråk, som kunde hafva utsigt att vinna första kammarens och regeringens bifall, då derigenom dock de mest orimliga missförhållandena undanröjdes. Säväl dessa beslut som de förut med stark majoritet fattade, genom hvilka andra kammaren afslagit motionerna om lika rösträttens införande, vittna hos denna kammare om en hofsamhet och varsamhet, som synas Oss egnade att lugna alla farhågor fran deras sida, som befara att yrkandena på förändrin: gar i kommunallagstiftningen skulle kunna leda till några yuterligheter, som ur könservativ synpunkt kunde anses vådliga. Af hvac vi förut yttrat i detta ämne är det väl bekant, att vi anse de nu gjorda eftergifterne för det allraminsta som kunde erbjudas, och att man kunnat, äfven om man ställde helt och hållet på deras ståndpunkt som för fäkta den så kallade förmögenhetsprincipen utan denringaste betänklighet ba gått vid: längre i eftergifter än lagutskottet i dess för slag; men vi ha städse gjort oss till regel att icke, under sträfvandet. efter det bäste som kan tänkas, försaka det goda som kar ernås, och vi ha derföre medgifvit att, hurv mycket lagutskottets förslag än lemnar öfrigt att önska, det dock utgör ett icke ovigtigt steg n det nuvarande tillståndet, hvars orimlighet är så himmelsskriande, att det icke kan ur någon synpunkt försvaras, och som i sig innefattar större vådor för samhällsordningen i vårt land, än något annat missförhållande, hvaröfver man med mer eller mindre skäl klagar. Om vi således anse att andra kammarens beslut varit välbetänkt och om vi önska att det må af medkammaren och af regeringen biträdas, så är det visserligen icke derföre att det skulle på något itt realisera hvad vi anse godt och eftersträfvansvärdt ur synpunkten af de principer som vi hylla, utan emedan vi anse att omständigheterna icke medgifva en längre gaende reform och att man genom en sädan eftergift som den nu ifrågasatta skulle åtminstone i någon mån undanrödja ett samhällsondt af den mest betänkliga beskaffenhet: ett allmänt missnöje med och en allmän fiendtlighet emot en af de vigtigaste grundvalarne för hela samhällsorganismen. Öfverläggningarne i gar afton uti första kammaren gäfvo dock anledning befara, att ganska många ledamöter inom denna kammare äro benägna att sätta sakerna på sin spets, och genom ett tvärt nej tillintetgöra utsigterna till äfven den ringaste förändring i det nuvarande odrägliga tillståndet. Man synes på vissa hållinom denna kammare beherrskas af den fixa iden, att emedan första kammarens ledamöter utses af landstingen, och ett samband således förefinnes emellan kommunalinstitutionerna och nationalrepresentationen, så skola kommunalförfattningarne betraktas såsom heliga och intet jota i dem fa förändras. Man tyckes betrakta hvarje reform i kommunallagstiftningen såsom rent af ett attentat mot den nya riksdagsordningen, och man drifver denna sats med säd: fanatism, att man tyckes icke ens vilja göra sig mödan att undersöka om ifrågasatta fördringar skulle ut got som helst i RT