Aftonbladet – 22 april 1868, sida 3

derersst t ordets fullaste betydelse fr förhanden i Skotland. Der hafva alla tolf bankerna sitt säte i Edinburg. och de olika bankdirektionerna träda der tillsammans och träffa sina öfverenskommelser, hvilka allmänheten, bunden till både händer och fötter som den är, måste mnderkasta sig, ty der finnes ingen konkurrens, som kan skydda den och ingen utsigt till framtida förbättring i detta hänseende, enär bankrörelsen, såsom förut blifvit wvisadt, är monopoliserad hos nuvarande banker. Redan af de omständigheter jag nu vidrört, tror jag det vara ådagalagdt att det klander, som man riktat mot våra enskilda banker och hvarmed man haft för afsigt att nedsätta dem i jemförelse med de skotska bankerna, icke är befogadt eller ;trundadt på tillräcklig kännedom om verkliga förhållandet. En annan förebråelse, som man framkastat mof: de enskilda bankerna i vårt land, består deruti att: deras sedelutgifningsrätt skulle vara för stor. Jaj vet visserligen, att man numera ej nöjer sig me påståendet att sedelutgifningen är för stor, utan man vill nu afskaffa den helt och hållet; men hittills har man dock i allmänhet endast fästat äg vid att den vore för stor. Ja, mine herrar! äfven jag tror att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt är för stor eller åtminstone större än den behöfde vara, och jag har så mycket mera skäl att vara af denna öfvertygelse, som det visat sig att våra . I enskilda banker icke kunnat begagna denna rätt i hela dess vidd. De ega rättighet att utgifva sedlar till ett belopp af omkring 50 millioner riksdaler, men deras utelöpande sedelmassa uppgår icke till mera än ungefär 30 millioner, eller för ögonblicket kanske något derutöfver. Häraf synes det mig emellertid att man kan draga två slutsatser. Först och främst, att sedelutgifningen verkligen är större än nödigt är; och vidare, att den regleIrar sig sjelf, på grund af naturliga orsaker, eller I enligt rörelsens eget behof, utan att detta ledt till någon skadlig påföljd. Och hvad kan väl orsaken vara härtill? Jo, tvifvelsutan, att den enda grundsats, Som uti alla sociala och ekonomiska örhållanden I längden kan bestå, nemligen frihetens, äfven i detta fan, med iakttagande af nödiga kontroller och offentlighet, är tillämplig. Meningarne äro i detta hänseende visserligen ännu ganska delade, men ett alldeles obestridligt faktum är det emellertid, att ehuru sedelutgifningsrätten sålunda i sjelfva verket varit långt större än behofvet ver, den likväl icke, under en följd af år, blifvit begagnad utöfver den gräns, som af behofvet bestämmes. Eller kan någon påstå, Att de enskilda bankernas sedelutgifning åstadkkomnrnit någon olycka? — Fastmer skulle man kunna säga, att det varit en lycka, att vi sålunda, utan någon olägenhet, fått genom erfarenheten inhemta den stora och nyttiga lärdom att, oaktadt frihet funnits till en långt större sedelutgifning, denna likväl, enligt naturliga lagar, inskränkt sig inom behöriga gränser. Ty om jag förutsätter, att ett annat förhålrådande, eller att sedelutgifningsrättens it inskränkt t. ex. till det belopp af 30 millio, hvartill den utelöpande sedelmassan faktiskt er jag till hvar och er om det icke då troligen skulle hafva hetat: Det är en Guds lycka, att våra enskilda banker icke fått sig en större sedelutgifningsrätt, än den de hafva, och att vi varit så kloka att bestämma detta maximem; ty hvart skulle det väl bafva tagit vägen, om bankerna fått utsläppa i rörelsen ännu 10 å 20) millioner mera? alla våra näringar skulle då hafva gått sader, riksbanken hade blifvit sprängd. realisationen omstörtad och hela landet bragt til in — Det är ganska naturligt, att man skulle a resonerat så; men nu har det emellertid visat sig, att, fastän en långt större sedelutgifningsrätt funnits, bankerna, vid utsläppandet af sedlar, ikväl icke öfverskridit, eller kunmat öfverskrid.a, rörelsens behof kräft och hvad som utam da kunnat ske, Detta är en ganska märklig ärdom, och jag gläder mig åt, att lande kunnat tillgodogöra sig den genom en lagstiftning, Som, I ga om sedelutgifningen, varit mera liberal, som i verkligheten påfordrats. Men eftersom 4? nu hafva hunnit till anno 1868, är det icke vidare fråga om att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt sadast är för stor, utan dagens lösen är, att denna rätt är alldeles oläm lig, principvidrig och för landet förderflig, och således bör som ett skadedjur utrotas. Ja, frågan om den enskilda sedelutgifningsrätten är ett ämne, som länge varit, och ännu är mycket omtwistadt. På grund af min ställning har det varit för mig nödvändigt att temligei follständigt sätta mig in i dessa förhållanden och söka göra mig någorlunda örtrogen med de olika åsigterna, och jag måste säga, att, enligt mitt omdöme, något absolut före-träde icke kan ges åt det ena eller andra systemet. Båda hafva sina fördelar, båda sina olägenheter, beroende af särskilda omständigheter, och jag tror icke, att man på förhand kan säga lketdera systemet, som under alla förhållanden bör anses vara det rätta, om detta ens kan någonsim afgöras. Olika länders erfarenhet ger också vid handen, att det kan gå bra på båda sätten. England och Amerika hafva antagit det enasystemet, nemligen att medgifva enskil sedelutgifringsrätt och hafva deraf funnit sig väl. Men det finnes också andra länder, som väl ej kunna fullkomligt mäta sig med de nyssnämnda i industriel utveckling, men som dock hafva ett ganska friskt och starkt näringslif, och hvilka hafva omfattat det andra systemet. För min del tror jag icke, att man behöfver bestämdt uttala sig hvarken för det ena eller andra. Men det var ieke utan, att, då jag nyss hörde en talare bakom mig citera några profbitar af hvad franska författare skrifvit emot den enskilda sedelutgifningen, jag äfves väntade, att han, för fullständighetens skull, skulle citera åtminstone en mycket ryktbar fransk författare af motsatt mening — för att icke tala om alla de belgiska och engelska författare, såsom t. ex. Patterson m. fl. hvilka med denne (Coquelin) intämma. För öfrigt tror jag det vara temligem ändamålslöst att på sådant sätt lösrycka och meddela ett och annat yttrande, så framt man ej äfven får höra, hvad som å motsidan blifvit anfördt. Af alla de skäl, som anförts till stöd för den enskilda sedelutgifningen, är det synnerligen ett, som på mig gjort ett stort intryck. Det har blifvit framhållet, af den berömda tidskriften The Economist, som i 1864 års årgång uti en seric af elfva artiklar grundligt genomgick denna fråga. Härvid togs till utgångspunkt den satsen, att banksedeln i ock för sig sjelf, vare sig att den utgifves af en allmän eller enskild bank, näst penningens uppkomst varit det största steg framåt, som blifvit gjordt i dylikt afseende. Ty likasom ingen civilisation kan bestå utan användande af penningen såsom medlare af menniskornas förbindelser med hvarandra, så blir man utan dess beqvämliggörande genom banksedeln alltid qvarstående endast på ett lägre stadium af utveckling. Banksedeln utgör således i sjelfva verket ett oändligt stort framsteg i ekonomiskt hänseende. Och, mine herrar, i parentes må det tillåtas mig erinra, hurusom vi i Sverge kunna börda anorna att hafva gifvit upphofvet till banksedeln. Det är nemligen numera temligen allmänt erkändt, att den Palmstruchska banken var den första bank, hvilken utgaf sådana kreditpapfen som i egentlig mening kunde betraktas såsom banksedlar. Derifrån öfvergick detta bruk kanske närmast, eller åtminstone allmännast, till de skotska bankerna. Då vi således i detta afseende ega ett stort, berömligt minne att åberopa, kan ju äfven detta för oss utgöra en anledning att icke försumma upphemtandet af de fördelar, som uppstått genom utveckligen af denna fruktbara, nationella tanke. — Jag har nu kommit att något aflägsna mig från hvad jag egentligen ville anföra såsom skäl för den enskilda banksedelns stora gagn oci betydelse, men jag ber att nu härtill få återkomma. Först och främst måste då tagas i betraktande, att den enskilda sedelutgifningen utgör den allra enklaste, naturligaste och efter det verkliga behofvet bäst afpassade utvägen, att förse hvarje ort med det belopp af omsättningsmedel, som