Aftonbladet – 22 april 1868, sida 3

Friherre Gripenstedts anförande i andra kammareu den 8 Apil, angående upp: hörande af sedelutgifvande banker. (Forts. från gårdagsbi.) , Äfven hvad den allmänna kontrollen öfver bankerna vidkommer, är denna hos oss vida större och mera regelbunden än i Skotland. Här skola revisioner årligen förrättas och revisionsberättelserna ingifvas till finansdepartementet, hvarjemte till samma departement skola aflemnas qvartalsredovisningar eller de 8. k. qvartalsrapporterna, upprättade efter ett föreskrifvet formulär, som noga utvisar de särskilda omständigheter, hvilka, för bedömande af bankernas ställning, kunna vara af nöden. Dessutom kan K. M:t, hvilken stund han finner det behöfligt, kontrollera bankernas ställning genom ett särskildt ombud. Helt annat är förhållandet i Skotland. Något offentligt ombud för kontrollen öfver bankerna finnes icke der, och ett sådant inblandande i deras affärer skulle säkerligen der anses såsom något alldeles oerhöråt. De skotska bankerna afgifva visserligen offentliga redogörelser en eller två gånger om året; men dessa äro så summariska — ithy att man under en gemensam rubrik sammanslår helt olikartade poster — att man derigenom icke kan erhålla någon grundligare kännedom om bankernas ställning. Äfven i det synnerliga vigtiga afseende, som angår en noggrann kontroll och fullständig offentlighet, tvekar jag således icke att tillerkänna de svenska bankerna ett obetingadt företräde framför de skotska. Den omständigheten torde ej heller böra förbises, att de skotska bankerna icke äro oktrojerade på någon viss tid, utan åtnjuta ett slags fortlöpande privilegium på sin sedelutgifningsrätt; och något upphörande at denna rätt kan således icke ske på annat sätt än genom de nu befintliga bankernas död, och detta lära de väl akta sig för, då de äro i besittning af ett så utmärkt monopol, som just denna sedelutgifningsrätt. Här i landet åter äro de enskilda bankerna, såsom hvar och en vet, oktrojerade endast på 10 år, hvarigenom det blir möjligt att på vissa kortare mellantider tillse banklagstiftningens behof af utveckling och deri vidtaga de förbättringar, hvartill man kan finna sig befogad. Hvad nu beträffar bankernas förhållande till allmänheten, behöfva de svenska enskilda bankerna erligen icke frukta en jemförelse med de skotska. Så till exempel äro de så kallade kassakreditiven, hvilka ju erkännas vara af stor vigt och nytta för affärslifvet, hos oss grundade på kontrakter för viss tid, vanligen ett år, och kunna icke af bankerna indragas annat än efter föregången uppsägning. I Skotland deremot kunna bankerna när som helst återtaga sina kreditiver, hv ka der äro beviljade blott tillsvidare — ett förhållande, som, oberäknadt den deraf uppkommande osäkerheten, äfven innebär en snara för dem. hvilka, utan inskränkning till tiden, ikläda sig ansvarighet för dessa förbindelser och som endast kan förklaras derigenom, att man vill undvika den dryga stämpelskatten. Äfven hvad räntan vidkommer, ber jag att få upplysa — så oväntadt det måhända låter — att såväl utlåningssom inlånings-räntan varierar betydligt mindre hos oss än i Skotland. Vid jemförelse mellan den olika räntefoten i de begge nderna under de tre åren 1864—1866, visar det sig att utlåningsräntan i Sverge under nämnda år vexlat mellan 5 och 7!(2 procent, i Skotland deremot mellan 3!y, och I procent. På samma sätt förhåller det sig med skilnaden mellan uppoch utlåningsräntan, att denna i Skotland är större än här, hvilket torde gifva vid handen, att den så mycket omtalade hårdheten och egennyttan icke är så stor hos våra enskilda banker, som hos de vidtberömda skotska bankerna, ty der utgjorde skilnaden emellan inlåningsräntan och diskonton nästan alltid i medeltal 2 å 3 procent, hvilket är en präktig marginal, såsom det heter på bankspråket, eller med andra ord en dryg ränteskil nad. Hos oss utgjorde vid samma tid denna skilnad endast en å två procent. Dertill kommer nu terligare, att de skotska bankerna, otroligt nog, förbehållit sig rätt att fritt bestämma öfver storleken af såväl kreditivräntan som depositionsräntan. De förbinda sig icke på förhand att gifva någon viss ränta, utan dekretera helt enkelt, den ena stunden en ränta, den andra stunden en annan. Man kan således väl den ena dagen deponera sina penningar mot 5 procents ränta, men fjorton dagar derefter nedsätter banken kanske räntan till 4 procent, och ytterligare fjorton dagar derefter får man kanske icke mer än 3 proc:t för de insatta medlen o. s. v. Ja, det har gått så långt, att under tiden från November 1864 till Juni 1865 upplåningsräntan nedsattes icke mindre än rskilda gånger, och ifrån 5 proc:t slutligen es till proc:t. Sådant existerar dess som man vet, icke här, utan man är bet få den ränta, hvarom man med banken öfverenskommer, intilldess den uppsäges, hvilket sällan sker för de depositioner som blifvit mottagna. Mycket vore ännu att tillägga, men jag vill slutligen nu blott fästa uppmär! nheten på den ytterst vigtiga omständigheten, att i vårt land verkgen finnes en konkurrens emellan de enskild som icke eger rum i Skotland. Viha banker, hvilka Å tillbörligt är, i viss mån rätta sig men som 4 andra sidan icke förmå åstadkomma: ens skuggan af en verklig koalition, sådan den