Aftonbladet – 22 april 1868, sida 2

des i rummet nästintill, så mycket mer som det endast genom en tunn brädvägg skildes från det, hvari hon befann sig. Ehuruväl fru von Turne alltid inför sin dotter sökt framställa fadren i den ljusaste dager, hade dock denna, begåfvad som hon var med ovanlig skarpsynthet och ett tidigt mognadt förstånd, redan som barn börjat dunkelt ana och sedan fått alltmera visshet om att icke allting var som det borde vara. För hvart år af den unga flickans lif hade hon sett så småningom försvinna, den ena efter den andra, lemningarne af fordna lyckligare tider, af denna lyx, som för de bättre lottade blir ett behof och som för dem först vinner värde i samma ögonblick den saknas; af dessa tusen små obetydligheter, hvilka vi njuta på samma sätt, som den friska luften vi inandas, solstrålen, som belyser vår väg, eller gräsmattan, som med sin sammetslika färgprakt smeker vårt öga. Allt detta hade äfven Hilda von Turne vexelvis egt, njutit af och måst försaka. Hvarföre försvann icke äfven minnet tilllika med ett fordom, som kastade så djupa slagskuggor öfver det närvarande? ch likväl — hur få ljusa bilder förknipade sig ej med den unga flickans barndomsem. Likt flyttfåglarne hade hennes föräldrar irrat omkring från den ena orten till den andra; än på landsbygden, än i städerna; knappt finnande tid att bli husvarma å ett ställe, förrän det åter ljöd till upprott. Vid hvarje flyttning uppgjorde kapten von Turne nya planer, nya förslager; det ena tyvärr sämre än det andra med afseende på utgången. Fru von Turne var för stolt att klaga, icke ens för sin dotter. Om hon ångrade det steg hon tagit, om hennes kärlek till den make, hon sjelf utvalt, slocknat eller för