Aftonbladet – 21 april 1868, sida 3

lig vändning i opinionen hade således inträdt och det märkliga är, såsom en talare redan påpekat att vid 1862—1863 årens riksdag gick strömmer i en motsatt riktning mot nu. Då var lösen, at man borde lemna fullkomlig frihet åt enskild: banker att uppstå, äfven med sedelutgifningsrätt Till och med den pröfning, hvilken det samman satta utskottet, likasom ständerna, ansåg böra bi behållas åt regeringen rörande tillkomsten af ny: bankanstalter, och hvilken pröfning i sjelfva ver ket mindre afsåg att regeringen skulle kontrollert nyttan och behöfligheten af bankerna, än att der skulle tillse, huruvida bolagsreglorna stodo i öf verensstämmelse med den nya banklagen samf huruvida dessa reglor i öfrigt voro ändamålsen liga och rimliga: äfven denna pröfning, säger ja . ville man nätt och jemnt medgifva K. M:t, oc hufvudskälet hvarför den fick i lagen qvarstå, va att man antog såsom gifvet, att K. M:t icke vid tillämpningen skulle lägga några hinder i väger för de enskilda bankernas fria uppkomst och ut veckling. Så har ej heller skett, utan K. M:t ha sedandess bifallit alla ansökningar om privatbankers bildande, så snart lagens föreskrifter i dessa hänseenden blifvit fullgjorda. Hvem skulle väl då kunna tro, att man nu i den offentliga diskussionen lägger regeringen så hårdt till last, att den endast följt rikets ständers egna föreskrifter och gjort till en sanning hvad de sjelfva önskat, eller att de enskilda bankernas frihet blefve faktiskt tillämpad? Och, mina herrar, ännu 1867, då riksdagen tillsatte ett särskildt utskott för att söka utreda orsakerna till jordbrukets finansiella betryck, ännu då, lefde den opionen, att frihet borde vara grunddraget i lagstiftningen för de enskilda bankerna, såsom man kan finna af den nionde punkten i nyssnämnda särskilda utskotts betänkande, deri utskottet hemställer: att en förändrad lagstiftning i afseende å de enskilda bankerna måtte vidtagas, hvilande hufvudsakligen på franderna af en större frihet, så att rättigheten ör enskild banks öppnande icke vore underkastad annat vilkor än att dess reglemente finnes öfverensstämmande med den för dylika banker gällande lag, hvarefter utskottet uttalar sina åsigter derom att de enskilda bankerna dels skulle i likhet ined riksbanken vara skyldige att inlösa sina sedlar med klingande mynt, dels vara underkastade en något strängare kontroll än hittills. Der återfinner man således samma opinion, som vid 1863 års riksdag, rörande friheten för de enskilda bankerna och det måste då förefalla, minst sagdt, oväntadt, att man nu blott ett år senare finner åsigterna hafva så helt och hållet vändt sig, att man knappt vet, huru man skall, kunna nog häftigt rikta sitt anlopp emot dessa enskilda banker, hvilka man nyss förut funnit så nyttiga och så önskvärda. Om man nu frågar sig sjelf, hvad orsaken väl kan vara till dessa täta skiftningar i opinionen rörande lagstiftningen för de enskilda bankerna och särskildt till den vändning, som nu senast i letta hänseende så plötsligt och våldsamt inträfat, så torde man verkligen stanna i villrådighet r svaret, — je vet åtminstone icke något giligt skäl att härtill anföra. Eller hafva dessa vanker nu gjort sig skyldiga till någon försumnelse? Hafva de öfverskridit eller missbrukat sina ättigheter? Hafva de vållat någon allmän olycka ller förnärmat enskild rätt? — Jag har icke hört lågot sådant ens uppgifvas. Den siste värde taaren har uti ett, såsom mig synes, klart och uppysande föredrag vidrört ett par omständigheter, vilka skulle kunna framkalla en viss farhåga för le enskilda bankerna; men, mina herrar, dessa mständigheter äro ingalunda nya, utan hafva allid funnits till, emedan de ligga i sjelfva såkens atur, och de kunna således icke gerna utgöra runden för den nu påkomna oviljan mot privatankerna. De anmärkta olägenheterna hafva desstom i tillämpningen blifvit så modifierade, att ågon egentlig fara deraf icke bör kunna uppstå, ch detta har också blifvit bekräftadt af 37 års rfarenhet, under hvilken långa tid, då flera fiansiella brytningar inträffat, det visat sig, att de mnämnda betänkligheterna icke medfört några lycksbringande resultater. Vidare har man på senare tider förebrått priatbankslagstiftningen i vårt land, att den i afsende på åtskilliga detaljbestämmelser ej skulle ara tillfredsställande, utan stode långt efter de kotska bankerna, hvilka blifvit framhållna såsom önster för en klok och nyttig bankorganisation. a, detta har snart sagdt blifvit en trosartikel och nnes äfven äbpropadt uti det nyss omnämnda beinkandet, som vid förra riksdagen afgafs af det irskilda utskottet. På grund häraf har jag sökt kaffa mig närmare kännedom om dessa förhålanden och anställt en speciel jemförelse mellan e svenska och skotska bankerna, men jag får ;rklara, att denna jemförelse slagit så ut, att de renska bankerna, enligt mitt omdöme, ega ett bestridligt företräde framför de skotska. Utan tt vara alltför vidlyftig, eller ingå i alla de särkilda, onekligen mycket intressanta förhållanden, om en dylik jemförelse företer, ber jag att få nföra åtminstone några hufvudsakliga omständigeter, hvilka otvifvelaktigt skola ådagalägga att e svenska bankerna såväl i afseende på organi wtionens fasthet, som i sitt förhållande till allänheten, ega ett sådant företräde. Först och främst vili jag då fästa uppmärksameten derpå, att i de skotska bankerna alla deositioner kunna återfordras vid anfordran. Dessa epositioner uppgå likväl till ett ofantligt högt elopp, hvilket för närvarande lärer utgöra omring 61 millioner pund sterling, eller omkring 100 millioner rdr rmt; och hvar och en torde då tteligen inse, att detta är en ställning, som medr störa vådor, ej blott för bankerna sjelfva, utan ven för allmänheten. Också kan det endast af ssa särskilda omständigheter, hvilka der äro för unden, förklaras, huru det är möjligt, att banerna kunna åtaga sig en dylik förbindelse. essa särskilda omständigheter bestå i främsta mmet deri, att den, såsom hvar och en vet, äktigaste bankanstalt i verlden, den engelska unken finnes att tillgå såsom ett stöd för alla de riga bankerna inom Storbritannien, hvilka med nglands bank, genom det utbildade kommunikaonsväsendet, stå i en så lätt förbindelse, att de otska bankerna oftast på mindre än 12 timmar ån London hinna förskaffa sig de resurser, hvaraf ; kunna vara i behof. Blott derigenom äro de i ånd att åtaga sig en så ofantligt stor deposionsskuld, som skall vid anfordran infrias. En nan omständighet, som bidrager att möjliggöra got sådant, är också, att de skotska bankerna i na kassor ega ett betydligt belopp af konsols, ilka, såsom man vet, äro de kurantaste papper verlden, som nästan hvilken dag som helst inna förvandlas i klingande valuta. Men om kså, på grund af dylika förhållanden, det blir bjligt för de skotska bankerna att åtaga sig rbindelser, som ingen svensk bank skulle kunna läda sig, lärer man väl ändock icke vilja berida, att det i principen är rättare och klokare, t, såsom i Sverge, de betydliga belopp, hvartill positionerna i de enskilda bankerna här uppgå, ler ungefär 30 millioner, icke äro ställda på bening vid anfordran, utan efter viss tids uppning. id jemförelse mellan de svenska och de med m beslägtade, i många fall snarlika, skotska nkerna, bör man, i fråga om säkerheten, ej nna utan uppmärksamhet, att dessa senare hvilka liksom de svenska äro grundade på soarisk ansvarighet — icke hafva några grundndshandlingar, under det att våra enskilda banr icke blott skola ega dylika, utan deras beaffenhet äfven skall pröfvas af ett kronans omd, hvarigenom dessa bankers säkerhet är ställd der statens kontroll. De skotska bankernaega, asom våra, rätt att utgifva sedlar, men hos de rra grundar sig icke denna rätt på någon realkerhet, utan på ett särskilt privilegium för de existerande 12 skotska bankerna. Hos oss åter denna rätt, såsom bekant, beroende på banns deponerade grundfond, dess kassa och en 1 af kreditivsäkerheterna, de nemligen, hvilka 0 likartade med orundfondshandlingarne. Dessa