Aftonbladet – 21 april 1868, sida 3

gande af motionen. —E— Friherre Gripenstedts anförande i andr kammareu den 8 Apmil, angående upp hörande af sedelutgifvande banker. Innan jag ingår i sjelfva ämnet, ber jag att fi fästa uppmärksamheten på de ovanliga förhållan den, under hvilka denna fråga nu förekommit til öfverläggning inom representationen. Den har, så som bekant blifvit bragt å bane genom en mo tion, som väckts inom denna kammare och hvil ken isoch för sig ej saknar en viss märkvärdig het. Alla torde vi vara ense derom, att detär er vigtig och genomgripande fråga, som här förelig ger, och att den äfven blifvit af utskottet så upp: fattad, bevisas bäst af de här förut åberopade or dalagen i detta betänkande. Men då hade mar väl också bort kunna förvänta, att när förslag till så maktpåliggande förändringar väckas, motionä ren skulle hafva låtit sig angeläget vara att lemna en utredning af frågan, som kunde vara åtmin stone i någon mån tillfredsställande. En föregå ende talare har dock redan påpekat det märkliga förhållandet, att denne motionär icke det allra ringaste motiverat sitt förslag. Hela utvecklingen af hans motion upptager blott 7 å 8 rader, och dessa handla föröfrigt om en helt annan fråga. nemligen om bankovinstens användande; och efter en sådan inledning får man uti de sista raderna. liksom på köpet, ett förslag derom, att ingen ny enskild bank hädanefter skulie oktrojeras med se delutgifningsrätt, och att, när oktrojen för nuvar ilda banker löper till. ända, all sedelutgifnings äfven för dem måtte upphöra,. Men för motionärens framställning i denna del har han icke uti motionen anfört det ringaste skäl eller bifogat någon slags utredning. I sanning, nä 4 kan hända, att förslag till genomgripande förändringar i vigtiga samhällsangelägenheter på sådant sätt handlöst framkastas, och det oaktadt kunna vinna-ens något afseende; då tyckes detta verkligen visa, att vi, i parlamentariskt hänseende, befinna oss, om icke alldeles i barndomsåren, åtminstone ej längre än i ynglingaåldern. Jag tror derföre, att utskottet handlat fullkomligt rätt, då det gjort processen kort med denna motion och för sitt afstyrkande af densamma anfört egentligen blott ect skäl, hvilket också är, i min tanke, alldeles tillfyllestgörande. Utskottet har nemligen sagt, att, om man nu i detta enstaka fall fattade beslut, skulle sådant, oafsedt alla öfriga skäl, hvilka kunde anföras deremot, vara alldeles orådligt, då man icke i sammanhang dermed meddelar de bestämmelser i andra afseenden, som kunde och måste påkallas af en sådan förändring. en utom detta skäl ber jag att också få fästa uppmärksamheten på ett annat, som utskottet endast i förbigående vidrört, då det upplysningsvisi betänkandet omnämner, hurusom vid nästan hvarje riksdag skiljaktiga och hvarandra mycket motsatta meningar gjort sig gande angående enskilda bankinrättningar, intilldess rikets ständer vid 1852—1863 åre.s riksdag för sin del beslöto en ny banklag. Ja, just den omständigheten, att mycket skiftande, för att icke säga vacklande, åsigter i denna fråga gjort sig gällande inom representationen, förtjenar verkligen att något närmare framhållas, och jag tror ej, att några ögonblick äro: illa använda för att taga i betraktande taflan öfver utvecklingen af vår banklagstiftning. Såsom vi veta, var det först i början af 1830talet, som enskilda sedelutgifvande banker hos oss uppkommo och deras antal ökades sedermera successivt, utan att det fanns någon egentlig lag eller allmänt gällande föreskrift för deras verksamhet, hvilken berodde endast på de af K. M:t stadfästade bolagsreglor, hvilka i allmänhet formulerades efter hvarandra, och hvilkas bestämmelser — det måste medgifvas — från början ej voro illa uttänkta. Så fortgick det till 1846, då en af rikets ständer besluten, särskild privatbankslag af K. M:t utfärdades under form af k. förordning. Derefter tillkommo ånyo några privatbanker; men redan 1851, inträdde denna lagstiftning i ett alldeles nytt skede. Rikets ständer beslöto nemlien vid sistnämnda års riksdag, att de enskilda bankincättningarne skulle uppföras på en helt annan grund än dittills, i det de ställdes i ett visst beroende af riksbanken och ansågos kunna ega bestånd utan sedelutgifningsrätt, Deraf uppkom dock nödvändigheten att under en annan form uppmuntra och stödja dessa banker sedan de icke längre fingo begagna sig af den: fördel, som låg i rätten att utgifva egna sedlar, och detta understöd bestod, såsom bekant, deruti att de nya enskilda bankerna erhöllo en stor del af sina fonder genom lån och kreditiv till nedsatt pris frångiksbanken. Genom beslutet vid 1851 års riksdag, hvilket, såsom utgående från rikets ständer allena, fick sin plats i bankoreglementet, hade man sålunda bragt till stånd de s. k. filialbankerna och år 1852 egt äfven fyra sådana, hvilka erhöllo K. M:ts oktroj, thuru de i sjelfva verket blifvit tillskapade genom rikets ständers makt och myndighet, eftersom de från riksbanken fingo hemta sina tillgångar. Vid den följande riksdagen vi togos visserligen några förändringar i lagstiftn gen för filialbankerna, men systemet bibehölls emelTertid orubbadt och år 1855 tillkommo åter tre nya filialbanker. Äfven vid den tredje riksdagen 1856—1858 vidhöll man, med några nya jemkningar, samma opinion, hvilket uti denna fråga var något ganska ovanligt, och ökade fonder anvisades till filialbankerna, så att elfva dylika uppstodo år 1858 samt en år 1859. Men från år 1860 hade bladet vändt sig, såsom jag förmodar, hufvudsakligen med anledning af finanskomitens betränkande, hvaraf man då haft tillfälle att taga kännedom. Man ansåg sig då hafva kommit underfund med, att filialbankerna icke vidare voro lämpliga. De hade visserligen icke, åtminstone såvidt jag vet, fört sig skyldiga till något missgrepp eller några el, utan tvärtom verkat ganskå mycket godt, hvar och en på sin ort, men det oaktadt var deras tid nu ute, och man ansåg någon dylik bank icke vidare böra bildas. Sålunda uppstod vid1860 års riksdag ett la pausering, men vid 1862—1863 årens riksdag bröt stormen lös mot filialbankerna; opinionen utdömde dem då alldeles, och ständerna beslöto för sin del två särskilda lagar, den ena för banker med sedelutgifningsrätt och den andra för de bänker, som ej ville begagna en sådan rätt. Det förra lagförslaget ngdonda de sedelutgifvande bankerna blef, såsom bekant, af regeringen sanktioneradt och lagen härom utfärdades år 1864; det senare förslaget åter förföll, emedan det af regeringen ansågs obehöfligt, då man hade en lag för aktieHKalag i allmänhet hvarnnder de icke sedelutoif