Aftonbladet – 20 april 1868, sida 2

Men att inte slägten gjorde någonting för henne och flickan; det var ändå inte rätt. Flickan var inte född än då gubben och gumman dogo; det kan ingen veta annars hur det gått, sedan den värsta harmen hunnit lägga sig. Ryttmästarn var långt bort i främmande land, de hade inga närmare anhöriga. En stor olycka var att gamla friherrinnan skulle dö så hastigt och utan någon föregående sjukdom. Helt och hållet arflös blef hon ändå inte, den unga frun, ty gamle barons hade på ryttmästarens förböner anslagit åt henne två tusen om året i lifränta. Dessa penningar skulle hon sjelf lyfta och förvalta, hettes det, men Gud trösta oss! hon hade allt skaffat sig en extra förvaltare, så sjelf fick hon behålla minsta delen. Inte tror jag väl hon behöfde lida brist, men nära nog, ty sista tiden hade de ingenting annat än de der tvåtusen att lefva på. Han lade in och cederade; då togo de af dem rubb och stubb. Till råga på alltihop fick han inte stanna qvar vid regementet sedan han gifvit upp staten. Stackars menniska! Tänk hvilka lidelser att få gå igenom! Fröken Fredrika, som var en känslig själ, gned sig i ögat med näsdukshörnet och blinkade, Ja, nog fick hon sju dar i veckan och söndagen den åttonde. Men hvad skulle hon också med en sådan rummelkurre ? Ack, kära, söta Fina! det som är menniskan förelagdt...s Prat! förelägg mig hit och dit... Vår Herre lär väl aldrig nånsin be folk flyga åstad och dumma sig. Det är så vigt att skylla på skickelser när man sjelf syltat ner sig i elände. Jag kunde också gjort på samma vis, der var en korpral vid regementet, ett likadant kräk som hans förmap —