starn — fast man vet då inte om han är salig eller om han lefver — i fåtöljen bredvid de gamla; aldrig ett ord sa han, men tårarne tillrade så tätt som ärter på broderiet han höll i hand. Jag tyckte så synd om honom: bara barnet var han också; inte tjugu år fyllda, två år äldre än fröken. En gång råkade jag i min dumhet att tala om hur han fällde tårar för hennes skull, men jag ångrade mig aldrig mer än då, för hon gjorde narr af honom ännu värre och påstod att en karl som gret var sämre än en käring. Ja, hon gick till och med så långt en dag att hon sa: om det bara funnes en karl på jorden, och det vore kusin Anton, så ville jag ändå hellre gå ogift än ta honom till man. De orden fick hon bittert ångra många gånger om... Jag sade henne att det skulle så gå, men ho tror vår predikan? Tordes du säga så mycket till henne? Om jag tordes! hon behandlade mig mera som en vän än som en tjenare. Nog bjöd jag till att få henne efter de gamlas hufvud och inte ville jag heller ha på mitt samvett att ha talt för löjtnanten, den urspegeln, fast han också lofvade mig guld och gröna skogar. Han trodde så säkert att hon skulle få ärfva öfyerstens, men det arfvet torkade in likasom lasarettsfrukosten. — Blef hon arflös för det hon gifte sig? — Jo, så gick det till. Barons ville inte veta af någondera; de kommo inte ens med på bröllopet, ehuru mycket hon bad dem derom. Året derpå dog gamla friherrinnan, och baron öfverlefde henne inte många månader. Ser du, de höllo så obegripligt mycket af hvarann. Långt förut, innan ännu fröken blef gift, hade ryttmästarn rest; det sades allmänt att han bedt de gamla för henne att hon skulle få ta dep hon höll kär;