Aftonbladet – 18 april 1868, sida 2

Jag har hört sägas att folket kallar henne nådig fru. Det tror jag nog, men säg om inte skammen går på torra landsvägen? Nå, sitt folk kan hon befalla att säga hennes höghet, till och med; det kan ingen hindra, men hon blir ändå inte adel, om än hennes man hängde 1 sig stjernor både fram och bak... Jag kan inte förgäta de dumma menniskorna... Inte begagna tesil!... och alla adelsherrskaper jag har varit hos ha de silat sitt tå... Nå, om herrskapet Lunds vill svälja kameler, så inte angår det mig... Den lilla fröken — fast hon var inte så liten, hon höll sina fulla elfva qvarter och derutöfver, således ett helt hufvud högre än fru Norling, den hon godt kunde se öfver axeln, ehuru visst icke-i den-vanliga meninen — fröken, säga vi, stod riktigt på nappnålar. För ingen del ville hon stöt sig med den rika grannfrun, hvilkens för näma relationer ingåfvo henne en aktnings fall bäfvan. Angelägen att komma ifrån de fatala tesilen, den hon af bhjertat önskad tillbaka i guldsmedsbutiken, hastade hon at välja ett angenämare samtalsämne och frågade derföre i den allra honungsljufvaste ton om lilla Fina hade sin fröken qvar? Ja, stackars liten! så länge hon trifs ho: mig är hon hjertans välsedd. . Prostinnan har inte heller rest. Fru Norling rättade gerne konsistorii uraktlåtenhet att befordra pastor Runius till prostvärdigheten, Hvad hon är vacker! ja, som en dag...x Hm! Jag har sett både fula och vackra dagar. Åh ja! flickan ser rätt söt ut, men hvad är det emot modren. Se det var den grannaste qvinna man ville se. Den här lilla stackarn har ett så betryckt utseende, och det kan ingen undra pån (Forts. följer.)