Aftonbladet – 18 april 1868, sida 2

LITTERATUR TIDNING. Torehåll: Trochu, Franska armen 4867 — Beckman, Försök till en psalmhistoria. — Lärobokslitteratur: Kastman, Bilder ur allmänna histoi net i hemmet. — Sunden, Läran om n och tyska sj flora. — Dillner och Hultman, Tidskrift för matematik och fysik. — Eilert Sundt, Om Husfliden i Norge. — Dietrichson, Det skönas verld. — Litteraturoch konstnotiser. Franska Armöen år 1867. Af Louis Jules Trochu. Öfversättning af G. M. Stiernsvärd. Stockholm. På L. J. Hiertas förlag. 1868. Den Franska Armen år 1867 (af general L. J. Trochu). Öfversättning från 18:e franska originalupplagan af Frits Rosenquist. Göteborg, tryckt hos D. F. Bonnier 1868. Sedan dagen vid Sadova för snart två år sedan ser man hos Europas flesta folk och regeringar en feberaktig oro att förbättra sitt försvar. Till och med hos de nationer, större och mindre, som hittilis invaggat sig i den föreställningen att d armeer vore ett non plus ultra både till organisation teh öfning, börjar man få en ledsam aning om att ej allt är som det borde. Man fordrar ej blott bättre och tidsenligare vapen: frågor uppsastas och diskuteras som ingripa djuptigrumNr ä mmansättning och skaka på hudraåriga föreställningar om värdet af de öfningar som hittills förberedt soldaten till bataljdagen. or a Det är dock ej först från i går som dessa. tvifvel höras. Kedan länge ba tänkande och erfarna militärer, med blicken stadigt fästad på armternas verkliga ändamål, kriget, uttalat äsigter som fallit de ensidiga yrkesmännen ej så litet kätterska. Men heresierna bli, som bekant, med tiden ortodoxa sanningar, och den ti tit äfven på det mi G Till de miltärförfattare som inom Frakrike ej skytt det otacksamma och svåra värtvet att påpeka brister hos nationens ögonsten, dess armå, hör äfven general Trochu, ett välbekant namn både från iXrim och Italien. Utbildad i marskalk Bugeauds skola under fälttågen i Afrika, hade han tidigt fått. denna vana att observera och reflektera, som så ofta anträffas hos de intelligenta officerare af denna skola. Sina iakttagelser och anmärkningar nedskref han efterhand, och det är dessa anteckringar som utgöra kär nan till den i hög grad intressanta bok ham nu utgifvit och som rönt den stora framgång att hon på kort tid upplefvat ej mindre än aderton upplagor. General Trochus reformatoriska ideer ha en helt och hället praktisk karakter. De ga ej ut på att uppställa några nya teorier, utan att med ledning af gjorda erfarenheter, vare sig egna eller främmande, förbättra det bestående och med bortrensande af allt skadigt, hinderligt eller onödigt göra armeorgationen, sådan den var 1867, så krigs duglig som möjligt. Erfarenheterna från 1866 års krig i Böhmen ha endast hos honom bekräftat gamla öfvertygelser, och när han derr i slutet af sitt arbete i några få punkter sammanfattar hufvuddragen i sin plan till ett, kraftigt och väl förberedt försvar, är likhe— ten med det preussiska systemet ej blott tillfällig. Dessa hufvudpunkter äro: en välförsedd reservfond, alltid disponibla och marschfärdiga specialkårer, en god krigsmateriel samt ett tillräckligt antal väl öfvade stamtrupper. 1 afseende på materielen framhåller han naturligtvis nödvändigheten af att armån eger fullgoda vapen, och detta mera ur synpunkten af det moraliska inflytande de utöfva på soldaten sjelf, än deras verkan på fienden. Olikheten i beväpningen, säger han, har, utom sin rent materiella verkan, en långt starkare moralisk inflytelse; den väcker tillit. hos den ena parten, medan den andra känner sig gripen af ett nästan oöfvervinnerligt tvifvel. Jag frågar enhvar som deltagit i i ett krig, om det genom hvilket bemödande som helst skulle vara möjligt att återgifva ett infanteri som fått en aning om sitt vapens underlägsenhet den tillförsigt som skapar segren? k för hvad som är egnadt att