Aftonbladet – 17 april 1868, sida 3

(Insändt.) Tankar om infanteri-beväringens öfningar. Huru man änikommer att ordna vårt infanteriförsvar, så synes ingen vilja taga bort de 5 klasserna beväring, som nu äro värnepligtige. Man kan således redan nu ordna deras öfningar. Det torde kunna antagas som medeltal för någon följd af år, att den del af beväringen, som blir tilldelad infanteriet, kommer att uppgå till omkring 100,000 man uti 5 klasser, eller pr år till 20,000 man. Vi äro ju eniga deruti, att den öfning de nu erhålla ej: gör dem till fullt krigsdugliga. Hvad som de mest sakna och hvad nu mest behöfves, är skjutskicklighet. Förmodligen inser hvar och en, att detta är en svårförvärfvad konst, hvilken ännu icke är uti erforderlig grad vunnen af något lands armer. Som man vet så är preussiska armån den, som mest vinnlagt sig derom, men den har ändå ej hunnit längre, om man får tro W. Räöstows uppgift öfver slaget vid Sardowa, än att träffarne derunder förhöllo sig till dem hemma på tafla som 1 till 70. Ett föga tillfredsställande förhållande med deras till krigsbruk dugliga vapen. Det egentligaste skälet härtill synes ha varit ovana vid afstånds bedömande. Då man genom handgevärsläran känner lagarne för kulans lopp från gevärsmynningen till målet som man vill trä fa, vet man att, till exempel hos Remingtonsgeväret, som hos oss nu är antaget, med den krutladdning, som nu för detsamma är bestämd, kulans racerande bana är 700 fot; men i samma proportion m sedan målet är aflägset, så får man sänka sigtet eller använda en högre uppsättning, ty kulan sjunker ju längre det är till målet. De lagar, som bestämma detta, behöfva icke anföras här, lika litet som de förändringar i konstruktion, hvilka tvifvelsutan uti vår uppfinningsrika tid förestå. Soldaten erhåller ett dugligt vapen då han får Remingtonsgeväret, och han kommer att träffa dermed om han kan begagna det itt; men för att kunna göra det, erfordras både fallenhet och mycken öfning, ej blott under afmätta afstånd, utan äfven på obestämda. Vi upprepa det: man skall ej nog mycket kunna öfva den ärnepligtige uti afstånds bedömande i olika ter ng samt uti målskjutning. Att hålla honom ammandragen på möten under all den derför erforderliga tid torde icke låta sig göra, dels skulle det bli för dyrt och dels förlorades på detta sätt mycken arbetstid för jordbrukaren; ovisst kunde det väl också vara, huruvida sådana öfningar bäst skulle befrämja dessa delar af hans soldatbildning; vi för vår del äro benägna för att tro, att i hemmet, under lediga stunder, man lättast skulle kunna vinna detta mål. Visserligen uppstår, synnerligast i början, större och mindre svårigheter härvid; men korrektiv för dem finner man lätt nog efter någon tid. Om vi tänka oss att en skytt, som träffar säkert på två tusen fot, på detta afstånd är uppställd mot flera andra, hvilka icke kunna det, så måste ju flertalet retirera för denne ene; är han derjemte vigare och lättare utrustad, så kunna icke alla komma undan honom; det vissa är, att han kan med fullt lugn gä framåt ch vinna sitt operationsföremål. Alldeles samma rhållande uppstår om 100 spridda tiraljörer börja en strid, under samma förutsättning, med 4 eller 500 man. Om vi tänka oss hvilken tering som helst, som skall försvaras eller anfallas, det må vara öppen slätt, skog, plan eller kuperad mark, så skola utmärkta tiraljörer icke gerna kunna besegras af något annat vapenslag än sitt eget, som kan möjligen ega ännu större skicklighet och bättre uppställning. Är slätten mycket stor, så är det visst möjligt att artilleriet kan göra tiraljören någon skada inom sin och utom dess port; men det skulle då blott kunna ske under den korta väg, som måste frammarscheras tilldess tiraljören kommer inom sin egen; om artilleriet icke dessförinnan retirerar, så är det förloradt. i må nu tänka oss tiraljörerna uppställda på ridd linie, med en eller flera reservtiraljörlinier bakom sig och efter dem en sluten reserv för att komplettera linierna i män af behof — eller spridda