Aftonbladet – 16 april 1868, sida 2

stan stående ämnen uppsköts till aftonens pleum. GESTRA Paris i våra dagar. (Bref till Aftonbladet.) IV. I mitt förra bref omnämde jag i största ast, att en af mina pensionskamrater — an heter Gregory Wanesco och är från Wallachiet — blifvit sårad i en duell. Jag ill i dag omtala några detaljer, sådana jag ört dem af min värdinna och den unga danen från Lancashire, och hvilka detaljer syas mig ganska karakteristiska för Paris; nen först återvänder jag till en närmare kildring af den soir hos grefvinnan de Bassancourt, der abbe Modeste och kapucinernunken täflade om sällskapets uppmärksamet. Det förefaller mig till och med som vore denna soir6 icke utan allt sammanbang med den nyssnämnda duellen. Grefvinnans praktfulla våning hvimlade åter af det elegantaste sällskap. Den ena kostymen (ty toiletter kunna dessa extravaganta påklädnader svårligen kallas) öfverträffade den andra i dyrbarhet och orimlighet. Ifråga om det decolleterade börja herrarne numera täfla med damerna. Jag såg den aftonen en ung man, kanske att han dock var närmare 40 än 30 år, hvilken blottat sin hals ända till skuldrorna och hans väst var nästan omärklig, ungefär ett smalt band, som sammanhölls vid underlifvet af en enda knapp. Man dansade icke den aftonen, ty man var kommen för långt in i fastlagen, sade grefvinnan och såg gudsnådlig ut för ett par minuter, Flera aftnar förut hade man dock dansat i samma societet, men då hade ingen kapucinermunk varit der. Abbe Modeste kunde mycket väl fördraga några kontradanser, till och med långt in i fastlagenn, blott de icke hindrade honom från att operera för Jesu sällskap; men en barfotamunk är ett så stort helgon, att han omöjligt kan vistas under samma tak med dem som dansa kadrill, och naturligtvis allraminst de närmaste veckorna före Påsk. Deöt blef således icke någon bal af, den aftonen. Deremot voro spelbord arrangerade i ett aflägset rum. Kapucinern fick icke veta något om den saken, och för abbe Modeste behöfde man ej heller i det afseendet genera sig. Han hade en gång för alla meddelat full absolution för att grefvinnans gäster roade sig med en liten baccarat, naturligtvis på det vilkor att kortpenningar afsattes för hans helighet i Rom, till kristendomens förherrligande och hedningarnes besegrande. Alltså spelade man och konverserade. Jag hörde till de konverserande eller åtminstone: till dem, som hörde på konversationen, hvil-ken uti stora salongen en stund var temligen allmän. Man hade samlat sig omkring pater Gregoire, kapucinermunken, hvilken synbarligen kände sig besvärad af att hafva kommit i så fint sällskap, men dock höll god mine, förlitande sig på sin käpas helgd och den vördnad, som hans nakna fötter ovilkor-ligen måste ingitva. Det är ett helgon, det kan man nog sex, hviskade en verldsdam till mig. Betrakta. blott hans sublima skägg och fötterna sedan! Skägget var vildt och tofvigt och hade sannolikt aldrig gjort en kams profana be kantskap. Gudsmannen hade ej heller, det kunde man nog märka, någonsin sänkt sina omsorger så lågt som till fötterna. Jag tror att grefvinnans kusk skulle haft betydligt svårare arbete med en tvagning af dessa heliga fötter, än han hade när han skurade svärtan af den förmente afrikanske prinsen, hvarom jag berättat något, vill jag minnas, i ett föregående bref. Jag skulle icke vilja uppehålla mig vid detta mindre behagliga ämne, om jag blott kunde förjaga tanken på dessa fötter, som i eländiga sandaler trampade den dyrbara mattan och snucidade mot de charmanta damernas sidenfeav.sade släp. Kapucinern i den bruna, flottiga käpan var er besynnerlig anakronism i detta eleganta sällskap, tänkte jag; men parisersocie teten är, såsom jag flera ganger antydt, fall af de mest öfverraskande motsägelser. Derför träng des sällskapet nu också omkring den xiottiga kåpan, hvars egare höll ett litet föredrag öf. ver högsta värmegraden i helvetet och derunder sjelf svettades erbarml!igen, oupphörligt torkande sin plussiga och orutala fysionomi med en gammal trasig snusnäsduk. Han bemödade sig synbarligen om att vara riktigt intressant, och han lyckades. Gud, hvad den patern är sublim! utroade en liten förtjusande dam, och man ::åg urv en frossrysning gick öfver hennes blo ttade skuldror, barm och armar, oaktadt hevtan i salongen var ganska stark och mun kens föredrag ännu mera brännande. Han: visade en verkligen förvånande lokalkänne-, dom, när han beskref afgrundens ständigt flammande dalsänkningar med hela skogar af rödglödgade gafflar, färdiga att mottaga de fördömda, det vill säga de som hysa sympatier för Garibaldi och de som ingenting dela med sig åt kapucinerna, för att genast kasta dem i de sjudande kittlarne, der hiskliga ormar, mycket förfärligare än de som ligga i. filtar i Jardin des Plantes, höja sina gap för att i evighetens evighet spruta etter på de gudlösa. Dumma munk, huru kan han tro, att sådant der snack skall intressera detta sällskap, sade abbe Modeste så högt, att det hördes ända fram till dem som befunno sigi paterns närhet, Men abbe Modeste hade missräknat sig,