Aftonbladet – 11 april 1868, sida 2

UU Håller du af mig, Gertrud? Gertrud sammanknäppte med stura förtviflan sina händer. Nå så gå då till hvila och lemna mig! Dot är vårt sista afsked Gertrud! Jag vet att jag icke får följa aonom; det skulle rossa min fars, hjerta, Stode jag ensam på jorden, skulle ingenting hindra mig att följa honom som hans slafvinna, om han fordrade det. Allt för den älskade — så har jag alltid tänkt mig kärleken. Vid hans första förförliga ord om afresan, trodde jag äfven att det skulle bli mig omöjligt att stanna qvar, men i afton under bönen, då min far aftoj sin mössa och jag såg hans hvita hår, då var a beslut Ern tt. Men en gång änn, och blott en enda gång mäste jag se honom, säga honom allt, föra af honom allt hvad han har att säga och sedan — stannar jag hos er så länge Gud vill. Men mitt bättre ja ack, det följer honom och blir qvar hos onom till lifvets slut. Nästan tillintetgjord af förskräckelse såg Gertrud huru hon knöt sin röda duk om hut vudet, hoppade upp på fönsterbrädet och i ott mu svingade sig ut genom det öppna fönstret, som en liten fågel. Utkommen på terrassen, ilade hon nedför trappstegen och top; vägen åt den aflöfvade kära lindbersåen. Men Gertrud knäböjde vid det Öppna fönstret, och bad för systern. Hon kände icke act den kyliga Novemberluften slog emot her,ne. Det vår något så oväntadt, så oerhördt, som händt henne, att hon tyckte sig fattar, af ett rn 8, aldeles som en drucken. Men i alla sia böner hviskade hon äfven r,amnet på sin älskade, som om hon velat kalla honom till hjelp. (Forts. följer.)