Aftonbladet – 11 april 1868, sida 2

Ämnet upptogs af hr Hazelius, som hos statsrådets i kammaren närvarande ledamöter anhöll om upplysning om orsakerna till afskedstagandet, i fall dessa vore af politisk natur. Grefve Manderström begärde med anledning bäraf ordet, icke längre från minister bänken, utan från sin representantsplats. Han erinrade först om förloppet af tredje hufvudtitelns behandling vid förra riksdagen och vid denna samt tillade, att om han utan gensägelse hade mottagit riksdagens nu fattade beslut, så skulle han dermed ha samtyckt till ytterligare nedsättningar nästa år, då man med skäl kunnat säga, 7 rdr, som riksdagen öfverflyttat från ordinari till extra stat, endast varit beviljade för år 1869. Men då han ansåg en sådan nedsättning ej öfverensstämma med rikets sannkyldiga nytta och med statstjenstens behof, å låg det beslut han hade att fatta klart honom. Han fann sig skyldig att afträda och öfverlemna ledningen af utrike förstod att vinna representationens bifall eller med afseende å behofven hyste åsigter, öfverenss ämmande med riksdagens. Frih. af Ugglas, den afgår ende finansministern, uppträdde höj fter, fven på sin relepartementet ät en efterträdare, som bättre ) presentantplats, och till det steg några tagit vore att återfinna . några frågor vid denna r ville han dock blott få som klart motivera förklarade, att skälen af konungens rådgifvare i behandlingen af dag. Bland dem a sig vid en enda, e det tagna steget. ( 5 M:t hade äskat ett i sig sjelft obet b lopp till en laboratoriibyggnad. Då f behandlades i andra kammaren meddel af en ledamot, chef i sjöförsvar: gar, som voro 0 fen, emedan de rörd som tillika var expeditions22 partementet, da f upplysninr departementschee förhållanden som tilldragit sig sedan ärendet af honom behand. ades. Han begärde derföre nu återremi: för frågans utredning. Denna billiga bi ran afslogs. Sedan meddelades upplysningar, som klart ådagalade, att expeditionschefens uppfattning ej öfverensstämde med vederbörande departementschefers, och att det ej var klart afgjordt huru det få det af den förre uppgifna förhållandet. oaktadt vägrade riksdagen anslaget och gaf expeditionschefen t emot -departementschefen. Tal. hemställde om ej häri låge något, som vore djupt sårande för den deparhöll sig med ; Det tementschef, som det rörde, synnerlig det var första gången han mötte riksd ast då agen. Att han, då han afgick, öfverensstämde ej med deras igt, som deulle gå ensam, lat hans uppfattning. Att hr ämnat snart lemna sin post var bekant. Att han tagit detta steg nu vore förklarligt då han delat uppfattningen af hvad som timat. Hvad tal. sjelf anginge, så hade han mottagit uppdraget endast med mycken tvekan och under förbehåll att få återgå till sin förra plats, om han fann sig dericke kunna gagna. Nu hade han trott sig finna att representationens uppfattning ar sin ställning till reg ringen ej öfverensstämde med hans, och han fann sig derföre så mycket hellre böra nu afgå, som han ej ännu hunnit börja utarbetandet af de förslag, som inom departementet väntade på handlägt Hr Hazelius uppträdde nu åter för att förklara, att de meddelade upplysningarne ej tillfredsställde honom såsom representant. g regeringen i allmänhet åtnjuta förtroende. — Anslag hade förr blifvit vägrade till vida större omfång än nu. Någon opposition fanns knappast, eller vore ej att jemföra med hvad man fordom bevittnat. Att under sådana omständigheter ministrarne afgå med anledning af nede Lagerstråle I i några obetydliga anslags skulle, om det blefve pre byten. Det borde visserligen ej il nistrarne skola afträda få ågor vore ej verensstämmande med grundlagens anda och ikat, för landet medföra vådan af oupphörliga ministeromGrefve af Ugglas var af en motsatt åsigt. komma att mihvarje vägradt anslag, då anslagen dels kunna vara af sådan beskaffenhet, att de ej utöfva inflytande på administrationens gäng, eller ock sådana att uppenheter. Men frågan skof ej medfö vore huru ett anslag vägras och hvad det omfatGr. Manderström hade yttrat, att genom ningarne på hans departement ski rationen, efter hans uppfattning, omö Det vore då hans pligt att afga. Man hade dessutom icke talat om ett annat anslag, nemligen det till befästningarne. Beslutet derom vore ett komplett misstroendevotum. Departementschefen hade förklarat, att han ej ännu hunnit genomgå befästningskomitens förslag, och han begärde att de skade medlen skulle ställas till hans disposition. Härpå svarade riksdagen nej! I båda dessa fall hade anslagen ej karakteren afnågra obetydligheter. : Visserligen hade förr större och vigtigare anslagsvägranden egt rum, men förhållandena vore ej mer desamma som förr. Från den dag den nya representationen infördes och . regeringen och riksdagen ställdes ständigt. och omedelbart ansigte mot ansigte med hvarandra, måste samband och förtroende finnas. Finnas de väl nå? Å killiga tecken antyda verkligen, att man börjat känna ett behof af att nagga på regeringen, om man än ej uttalat absolut misstroende. Det vore sannt, såsom hr Hazelius yttrat, att man ej vorel. statsråd för behaget att vara det, men man . vore det icke heller för obehagen. Funne man : att man icke egde förtroende, så borde man . afgå. Hvad som skett vore derför väl g, gjordt. Det hade sagts, att andra kammarens leda; möter vore för gamla att låta uppfostra sig, i i J men hvad som nu skett kunde dock utgöra ett memento för dem, att riksdagens rätt t och pligt är att öfverlägga och granska, men ej att styra. gen de; Finner man sig emellertid benäill, må man då stiga fram och taga rodret för att fö ka hvad man kan uträtta. Skulle talaren bek ga något af hvad som händt, vore det derföre endast att icke alla statsråden afgått. Hr Nordström tog slutligen ordet för att få till protokollet antecknadt, att han fästat uppmärksamheten på det i hans tanke grundlagsvidriga deri, att riksdagen minskar ordinarie anslag utan konunge is samtycke, och dermed afslöts denna märkliga debatt, den första i sitt slag som egt rum inom vår representation. Af de qvarstående statsråden voro frih. De Geer och hr von Ehrenheim tillstädes i kammaren. Statsrådet I torsdagens Posttidning