Aftonbladet – 11 april 1868, sida 2

hjertans lycka? En klar tanke, en bestämd plan för framtiden hade han emellertid icke; det ljufva närvarande upptog honom dertill alldeles för mycket, men då han tänkte på framtiden, skedde detta utan fruktan, och han hyste den fasta öfvertygelsen att det kommande skulle bli lika rosenrödt som det närvarande. Ja, så måste det bli; han kände i sin första kärleks glöd kraft inom sig att för Elses egande kämpa -mot en verld. Så stodo sakerna, då han en herrlig Novemberdag fick från sitt fönster se den älskade huru hon gick vägen ned åt floden för att möta sin far, den hon väntade tillbaka från M. Hon hade virat en röd duk om hufvudet och gick långsamt genom ängen alldeles vid flodstranden, försjunken i vakna drömmar. Efter en stund började hon sakta sjunga: Men djupa böljor svalla Emellan dig och mig. Prinsen hade sett henne — ack, huru sällan var hon icke allena! — och hans stränge vi re var den dagen i M. Med ett enda språng var ynglingen utför trappan, klättrade nedför den branta sluttningen, vadade genom bäcken och trädde plötsligen andfådd och upprörd fram för den unga flickan, som häftigt ryckte till. Vägen var menniskotom; ingen kunde se dem, täta och höga buskar dolde dem för allas blicl Else! hviskade han bi den första, den enda! Hon svarade icke, men gjorde en stolt och afvisande rörelse med den lilla handen. Plåga mig icke! bad han. Jag utbärdar ej att vara öfvertygad om er kärlek och dock ej erhålla det minsta lilla bevis derpå. Else! om du vägrar, kastar ja mig i floden! Da flög ett drag af det der barnsliga trot vande, en kyss...