Aftonbladet – 9 april 1868, sida 3

att en återremiss skulle vara till någon nytta. Pri vatbankerna ansåg tal. vara en vinst för några en skilda, men till ingen nytta för jordbruket. Tal yrkade på en återremiss af betänkandet i det syfte att det skulle blifva en skyldighet för de enskild: bankerna att underkasta sig de lagstadganden, son u blifvande banklagstiftning kan komma att inne hålla. Hr Wigardt ansåg att sedelutgifningsrätten för de enskilda bankerna både kunde och borde in drag: Tal. fann allmänheten vara delad itvenne k r, de mindre jordbrukarne och näringsidkarne, som få bära tyngden, och kapitalisterna, som draga vinsten af den nuvarande banklagstif ningen. Tal. ville yrka afslag å utskottets hemställan, men ville ej heller, om återremiss allmännare skulle begäras, motsätta sig densamma. Hr Ahlgren bemötte åtskilligt af hvad som blifvit yttradt om skadligheten af privatbanukerna och deras sedelutgifnivgsrätt, anseende dessa yttranden vara obefogade. I jordbrukets synnerliga intressi vore det att privatbankerna få behålla sedelutgi ningsrätten, ty bankernas grundfondshypotek bestå af inteckningar i jordbrukarnes egendom. Jordbrukarne äro de enda som kunna sägas ba stående lån i privatbankerna, ty deras intecknade grundfondshypotek uppsägas ej på tiotal af år. Den männa rörelsen ansåg tal. skulle komma att lida t om intrång gjord ätt. banken vore så organiserad att den skulle kunna rtaga enskilda bankernas verksamhet. skulle tal. gerna rösta för en indragning, men då detta nu icke är förhållandet, kunde han ej annat än bifalla hvad utskottet föreslagit. Hr Sey framhöll huru de enskilda bankerna, då de först uppstodo, visserligen visat att deras verksamhet var grundad på att gagna jordbruket genom meddelande af omsättningslån, men sedermera hade bankernas antal oupphörligt stigit, så att deras antal, afdelningskontoren inberäknade, år 1866 uppgick till 107 stycken och genom att de blefvo alltmer bankmessiga, ha de också allt mera frångått sin första bestämmelse. Tal. åberopade den franske nationalekonomen Michel Chevalier, hvilken, ehuru förordande fri sedelutgifningsrätt, dock säkerligen aldrig tänkt sig banker med grundfonder, bestående af egendomar utan metallisk valuta för sina sedlar, och ville för sin del att privatbankerna skulle ha skyldighet att inlösa sina sedlar med silfver. Tal. hoppades att fivanskomitens förslag skulle komma tili heders, nemligen bildandet af en allmän svensk lånebank, men yttrade derjemte att om vi öfvergifva det nuvarande systemet mot ett annat, böra vi slå en brygga mellan det nu bestående och det nya, att ej betryck och allmän förvirring må blifv: iden. Såsom en opinionsyttring ville tal. förorda återremiss. Hr ÅA. v. Prosehwliiz, som ansåg mycket våd-: ligt att uttala bestämdt afslag för privatbankernas fortfarande ok slog att som vilkor för heviljunde af ny oktroj skulle privatbankerna underkasta sig en blifvande banklagstifning. Or Lindström ansåg det vara ett hufvudsakligt vilkor att hafva något att sätta i stället när man vill taga bort det bestående. Frågan vore nuv om sådana skäl blifvit anförda att ett sådant angrepp borde ske mot privatbankerna. Motionären yttrar att en stor olägenhet i privatbanksväsendet vore att dessa banker i gynnsamma tider försträckte penningar, men ej kunde göra det i brydsamma tider, då det bäst behöfdes. Det förstnämndas nytta lär ingen kunna bestrida, menade tal., och hvad det andra beträffade, eller att privatbankerna i brydsamma tider ej lemnade försträckningar, ansåg tal. detta vara i såväl låntagarnes som landet: eget välförstådda intre och då dylikt tillväg gående praktiserades dagligen mellan enskilda personer, faun tal. ej att man hade skäl att klandra en sådan operation af en bank. Motionären hade vidare sagt att dessa banker gjort landet beroende s i privatbankerna af den kilda penninglystnaden och procenteri men tal. ansåg detta var: skyllning, som ej vore bevisad, och om äfven ett sådant undantag skulle finnas, så hafva likväl dessa enskilda banker i allmänhet verkat så utomordentligt mycket godt för landet att ett enda motsatt fall ej ens borde vara nämnvärdt. En annan talare hade yttrat att i frågan om de enskilda bankerna stode å ena sidan penning det, å den andra de små jordbrukarne och industr ej heller häruti kunde tal. finna något klandervi de: ty att de som hafva penningar vilja biträda de fattigare, vore ju ett ganska lyckligt förhållande och likaså det att bankerna uppsöka de gömda kapitalerna. Af senaste qvartalsrapporterna hade tal. funnit att bankernas ränta ej öfve t 7 procent, men väl t till och kunde ej finna detta vara något procenteri Kreditivrörelsen betraktade tal. såsom cen uppoch afskr gsrörelse, deraf den som begagnade densamma hade en högre ränta än om han hade sina penningar på uppoch afskrifning. Den egentliga grunden för allt skrik emot de euskilda bankerna måtte vara någon annan än den uppgifna, menade tal., och trodde att man ej gjorde så orätt om man sökte den i den gamla svenska afundsjukan. En berättigad fara ville tal. medgifva i den allt för vidt utsträckta sedelutgifningsrätten, men ansåg en förändring häri ej böra göras förr än någon förändring i banklagstiftningen i sin helhet komme till stånd. Då vore äfven önskligt att bestämma borttagandet af de mindre sedelvalörerna samt att det rapporter ofta 1 hittills meddelades allmänheten. Pal. hade, såsom han redan nämnt, ej hört något som man ville sätta i stället. Han hade väl hört att förtroendet till riksbanken skulle vara mycket stort och att genom bankovinstens g gande till banken, densamma skulle na blifva i stånd att öfvertaga de enskilda bankernas rörelse. Men då fruktan redan nu är så stor för riksbankens stora sedelemission, huru mycket större skulle den ej då blifva. Vi måste erkänna att privatbankerna varit mäktiga häfstänger yfta den allmänna rörelsen samt äfven att de stödja riksbanken och underlätta dess rörelse; de hafva, om också hufvudsakligen endast genom lån på korta tider, gagnat både jordbruket och näringarne och man kan göra sig öfvertygad derom om man genomgår dessa bankers handlingar. Förlån på längre tider har man hbypoteksinrättningarne ända sig till. Att bankernas vinst numera :j är så stor, synes klarligen deraf att de börjat ndragas eller uppgå i hvarandra. Hvad sedelutvifningen beträffade ville tal. fästa uppmärksamheten på att dess omfattning ej bestämdes af bankernas tycke, utan bestämdes af den allmänna rörelsens behof. En återremiss fann tal. ej leda ill något resultat och ville för sin del bifalla utkottets förslag. Grefve Posse framhöll det orätta uti att klanIra det bestående när man ej hade ett positivt örslag att framlägga i stället och visst är att det fore en våda att stryka bort det bestående, hvilet skulle hafva till följd en liqvid på omkring 40 nillioner. En indragning kan ej genomföras med stt enda penndrag utan måste gå successivt tillga, hvarunder man och succesivt måste sätta nåot annat i stället. Talaren såg en våda uti att edelutgifningen, såsom nu tillgår, bestrides af kororationer, fristående från den som är skyldig att pprätthålla myntvärdet och önskade framgång åt nanskomitctns förslag om riksbankens fördelande tvenne afdelningar, öfvertygad att en sådan oranisation af riksbanken skulle verka godt. Talaen skulle ock lemna sin röst för den mening som rest närmade sig detta förslag. (Forts.) Gårdageas aftonpiena. Första kammaren.