Aftonbladet – 8 april 1868, sida 3

ee en mes vallis IVI all ligbå TVICISLYLILAAN Rv yn visst organ. Sålunda blef hans pedagogiska gymnastik i stället för ett humanistiskt bildningsmedel blott en modifierad starkare sjukgymnastik med det materielt nyttiga syftet: menniskokroppens utveckling till helsa och kraft... Men då Asaskalden hos sina forngudar beundrade ej blott kraften utan ock skönheten, så kunde han ej förbise, att äfven gymnastiken har en estetisk sida. Och då nu denna klassiska, sköna Kklut ej påssade på hans moderna efter rationelt bestämda reglor hopsömmade klädnad, så åtskilde han såsom två särskilda afdelningar deri pedagogiska och den estetiska gymnastiken, tvenne saker lika innerligt förenade hos de gamle som bilden och formen. Härigenom grundlades hos den förra en stel och torr systematisk riktning, och hos den senare (om en sådan någonsin funnits eller kan finnas till i och för sig) en likaså skef, sentimentalt teatralisk. Säkert vore den store mästaren, skalden och barnavännen numera sjelf den förste att erkänna detta sitt misstag. Det sagda må derföre ej anses sasom en förolämpning mot den hädangångne store, som ju lofvat äfven sina motståndare, att hans ande skall fredligt vinka från ättehögen vid vikens lugna vatten. Men huru skall skolgymnastiken förbättras och återföras på rätta stråten? Liksom frågan gällde de bildande konsterna, blir det sjelfklara svaret äfven här: vänd åter till antiken och naturen, d. v. s. låt bli att tvinga ungdomen, de unga friborne till vissa enligt fysiologiska lagar klyftigt uttänkta och noga reglementerade, i deras naturliga rörelsesätt och i leken aldrig förekommande rörelser, lär och vänj dem att sköta sin helsa liksom i förbigående på ett icke tråkigt sätt, nen sätt dem deremot framförallt i tillfälle att ofta och fritt få lyda den inre rösten, att åt minstone få leka en stor framtid (kanske verkligheten en gång skall neka dem en sådan), uppmuntra dem dertill genom lärarnes exempel och vägled dem genom att göra dem bekanta med de klassiska folkens äfvensorm förfädernas lekar och kroppsöfvingar, hvilka. ännu delvis fortlefva bland folket, lämpa dessa efter de förändrade förhållandena, men tag ej bort den naturfriska, barnsligt enkla poesi, som genomgår dem och hvilken liksom folkens sånger är ett dyrbart nationalarf, för drif ej den genom torr vetenskaplighet och ständigt reglementerande och temporäknande. Endast då skall förfädrens anda och kärnfriska sinne åter vakna upp hos våra klemiga piltar och bleka tärnor! Skolgymnastiken borde således ordnas ungär på följande sätt i t. ex. ett fullstänigt läroverk med anslagna 3 gymnastiktimmar i veckan: a) Å den dels sandade dels gräsbevuxnar rymliga gårdsplanen skulle en mängd redskap, dels stående under tak, dels lösa finnas till ungdorhens tjenst under alla melianstunder. Ingen skulle under dem få qvarstanna i klassrummet, och borde Järarne visa sig angelägna att föregå eleverna med godt exempel, ofta deltaga i deras lekar och andra öfningar; men borde åtminstone en alltid hafva sig ålagd tillsyn öfver ungdomen på mellanstunderna. — Endast vid i hög grad ogynnsam väderlek skulle gymnastiksalen, helst belägen i bottenvåningeri med direkt utgång åt garden, få begagnas såsom lekplats. Bland redskap må isynnerhet nämnas: bommar för balancergång och öfversprång (tvenne rörelser nödvändiga för den, som skall bryta sig väg i ett land, rikt på åar och skogar), linor, lutande stegar och stänger kära redskap för dem, som drömt sitt mål ögt), tunnor och klot att springa på (för dem, som vilja lära sig stå upprätt om ock marken svigtar under foten), lutande stormlöpningsplan (för dem, som vilja framåt om ock stigen är brant), långa käppar för stafsprång, korta dito att slå boll (s. k. sälta), trissa, munk etc. samt till spjutkastning (för dem, som vilja träffa sitt mål, om ock efter många misslyckade försök), tunnband, käglor och klot; lösa linor för språng, kamp ete., spadar att skotta sand och snö samt till snöfästningsbyggnad, qvastar till en utsedd tum-melplats rensopning, kanske till och med i vedlidret sågar, hyfar, svarfstolar (för dem som skatta arbetets ära högt och älska kläda sina inre bilder i varaktig form) — gungor 0. s. v. Kälkbacke och skridskobana borde om möjligt finnas i närheten, b) De yngre klassernas (med gossar under 14 år) gymnastiktimmar skulle atse förnämligast att gifva ny fart och näring åt mellanstundernas öfningar, hvarföre de skulle innefatta dels undervisning i redskapens riktiga och mångfaldiga begagnande samt sådana öf— ningar, som eleverna ej på egen hand finge företaga, dels täflingslekar, såsom kapplöpning, brottning, målkastning med spjut och trissa m. m., nordiska folklekar, snöbollkrig o.s.v. Vid gynnsam väderlek borde lekarne alltid företagas i fria luften. Åtminstone em timme i veckan borde ej vara delad i halftimmar, för att kunna användas till kälkoch skridskoåkning, skidlöpning o. d. Inga rörelser på led med kommando skulle förekomma, och gymnastikläraren borde i allmänhet antingen vara den gladaste bland de glade med i leken eller ock vara blott åskådare, men aldrig genom pedantiskt reglementerande störa lekens glädje. ec) Under tvenne af de äldre klassernas gymnastiktimmar (den ena odelad) skulle utom nyssnämnda öfningar äfven företagas marxscher och fristående rörelser på led, såsonr vänjande vid takt, ordning och sammanhållning (att stå såsom en man) samt värjfäktning såsom i hög grad utbildande och uttryckande ynglingaeld, mannakraft och ridderligt mod, jemte lugn, jemnvigt, själsnärvaro i förening med tankens och viljans fullkomliga herravälde öfver hela kroppen och särskildt den för menniskan egendomliga handen. Möjligen kunde äfven ridt, kapprodd, utflygter åt landsbygden och simning stundom företagas. I allmänhet borde venstra sidan öfvas lika med den högra, dock ej pedantisk vigt härpå läggas. a Under de öfre klassernas tredje timme skulle gymnastikläraren hålla föreläsni i wmnatomi, fysiologi och helsolära, sk ulmänna principerna för organismens behanding med rationella rörelser, bad och dietkur, om själens och kroppens ömsesidiga inverkan på hvarandra o. s. v. helst utan lärobok. e) I en badanstalt borde tillfälle beredas sleverna (för medellösa kostnadsfritt) att åtminstone två gånger i månaden få bada. Detta vore af synnerligt vigt ej blott, såsom numera allmänt medgifves, för kroppens helsa, utan ock emedan man här kan antaga en