Aftonbladet – 8 april 1868, sida 2

packa, eftersom du vet att han reser tidigt i morgon bittida. Då får man väl lof att gråta? frågade den sköna flickan leende. Jag tror du skulle aldrig kunna gråta för någon ! mumlade han sorgset. Säg hellre: du har ännu aldrig gråtit för någon. Men hvad som en dag kan hända — hvem vet det? Jag undrar just, Else, hur du skall vara då jag kommer tillbaka, om du då är lika öfvermodig? Visst icke; jag är då redan gammal. Hela aderton åren! Skrifver du till mig någon gång, Else? Det kan jag aldrig förmoda, ty jag har aldrig tråkigt, och blott de som det hafva, befatta sig med brefskrifning. De hade under detta samtal långsamt gått framåt. Vid vägen åt blekplatsen träffade de Werners mor, som sökte sin son. En blick på Gertruds ansigte sade henne allt. En börda lyftades från hennes hjerta. Du följer mig väl hem, Werner, sade hon vekt. Jag har skrifvit färdig förteckningen öfver ditt linne och har en del saker att tala med dig om. I afton kommen I ju alla till oss? Else nickade blott och gick vidare, men Gertrud tryckte varmt fru Werners hand och undvek i blyg förvirring att möta sin älskades blick. Tigande vandrade mor och son hem. Förgätves sökte hennes blick hans; han såg icke upp. Med djupt nedböjd panna skred han fram vid hennes sida. Men vid dörren till hans rum tog hon hans hufvud mellan sina bada händer, drog honom intill sig, kysste honom hjertligt och sade: Gud välsigne dig, min son! Lycklig den, som har glädje af sina barn! (Forts. följer.)