Aftonbladet – 8 april 1868, sida 2

Sedan den tiden talade han aldrig mera med modren om Else. Men, som ordspråket säger; Och lyser solen än så klar, En nedgångstimma dock hon bar. På samma sätt var det ock med denna glada tid; den tog slut och afskedsdagen kom. Denna gang var det ett svårt afsked, ty Werner skulle mottaga en lärareplats hos en förnäm rysk familj, med hvilken han sedan skulle anträda en längre resa. Då jag ej får bli soldat, måste jag ut i verlden i alla fall, ju längre dess bättre, sade han. Först om två är troddes han komma tillbaka. Med säkerhet, om också icke utan liflig rörelse, väntade modren att hennes son innan afresan skulle försäkra sig om Gertruds hand, och betraktade derför dagligen med en blandning af glädje och oro det unga paret. Månne Gertrud sjelf väntade något betydelsefullt ord? Hon var blygare, stillare, flitigare än någonsin, men hennes kinder glödde och i hennes ögon syntes ofta spår af tårar. För första gången skulle han ju riktigt resa bort. Sommaren skulle icke föra honom tillbaka. Hur gerna skulle hon ej velat hålla honom qvar! Och dock undvek hon honom i ljuf oro då han synbart sökte henne, och blef nästan helt förskräckt då han dagen före sin afresa mötte henne, der hon med korgen på armen och klädd i en stor sommarhatt trädde ut ur dörren för att begifva sig till köksträdgården att plocka bönor. Hvar är Else? frågade han lifligt. Mamma har skickat henne till bleket och jag skall skynda mig så att jag kan komma efter snart. Hon kan i alla fall icke reda sig utan mig, sade Gertrud leende. Då skall jag hbjelpa dig, förklarade han tjenstaktigt och tug ifrån henne korgen.