Aftonbladet – 7 april 1868, sida 2

att enär den prisoch kappsegling, som i Augusti sistlidne år af sällskapet bereddes för s. k. storbåtar från Roslagen, i så hög grad tillvann sig skärgårdsboernas och allmänhetens uppmärksamhet, och för hvilken segling de täflande visade sig i högsta grad intresserade och hvarvid deiakttogo en verklig exemplarisk ordning, en dylik täflan äfven i är uti Augusti månad skulle beredas storbåtar från skärgården, hvarvid enahanda pris som i fjol skulle komma att utdelas. Utom den vanliga prisseglingen, som sällskapet hvarje år den första söndagen i Aug. månad företager, beslöts äfven å bolagsstämman, att, för att bereda mera kännedom om de ömsesidiga seglingsegenskaperna hos sällskapets kuttrar i olika vindoch väderleksförhållanden, en täflingssegling skulle emellan dessa företagas hvarje första söndag af månaderna Juni, Juli och September, hvarvid samlingen skulle komma att ske i Kodjupet kl. 9 förmiddagen. — (v. A.) — Föredraget om frivillig nationalbeväpning, som hölls i går afton i nedre börssalen at öfverstelöjtnanten Keyser vid. skärgårdsartilleriet, bivistades af ett mycket stort antal åhörare, i det närmaste så många som den stora lokalen kunde rymma. Man såg bland dem ordföranden i Stockholms skarpskytteförenings styrelse, samma före öfverbefälhafvare samt flere andra militärer. Föreläsaren uttalade till en början den åsigt, att om den frivilliga folkbeväpningen skulle erhålla den utbredning, som i hans tanke vore önsklig och behöflig, hurudana än den lagstadgade armeorganisationen och försvarsplanen blefve beskaffade, så måste man till det minsta möjliga inskränka de uppoffringar, som inträdet i de frivilligas leder pålade medborgaren. Man borde säledes icke blott undvika allt onödigt uniformstvång, utan äfven förkorta tiden för öfningarne. Han ansåg detta senare lätt verkställbart under förutsättning att man från öfningarne uteslöte allt oväsentligt. Efter en framställning rörande begreppet taktisk enhet, uttalade hr Keyser såsom sin åsigt, att lämpligaste storleken af den bataljon, som hos oss skall utgöra den taktiska enheten, vore 250 man. Huru en så beskaffad bataljon skulle indelas och röras utgjorde ålet för det följande af talarens framställning, hvilken innefattade dels en kritik af nu gällande exercisreglemente, dels ett förslag till reglemente för bataljonsmanövern i sluten ordning. Talaren förkastade helt och hållet de nu reglementerade bestämmelserna rörande ställning, handgrepp och vändningar, yrkande att hvar och en skulle få stå så fa beqvämast, samt likaså lyfta och samt verkställa vändningar på s ;) funne för godt. Under utvecklingen af sina åsigter härom gisslade han eftertryckligen, och på ett sätt som framkallade lifligt bifall, militärpendantismen, på hvars befängdheter han anförde flera karakteristiska exempel. Huruvida tal. skulle lyckas att i en efter hans metod utdanad bataljon åstadkommaerforderlig lystring och ordning för att, såsom det heter, ba densamma i sin hand när så behöfdes, vilja vi här icke inlåta oss på att diskutera, men vi tillåta oss uttala den förhoppning, att, om än hr Keyser tilläfventyrs vid beImödandet att utesluta allt slags exercispedanteri, gick kanske något öfver i riktningen åt en motsatt ytterlighet, den tid likväl icke skall vara alltför aflägsen, då man icke längre skall behöfva höra omtalas att åtskilliga regementen inom svenska armen på sätt som ännu i dag sker, förnöta allra största delen af sina möten med den för befäl och trupp lika odrägliga handgevärsexercisen, under det manskapet knuappast har begrepp om hvad det vill säga att röra sig i spridd ordning på bruten mark, och målskjutningarne på det mest oförsvarliga sätt försammas. Missriktningen i det sätt, hvarpå armöns öfningar utföras, återverkar i hög grad på den frivilliga folkbeväpningen, som måste inom armeån söka sina instruktörer, hvilka i allmänhet från densamma medföra sina der förvärfvade vanor och föreställningar samt äro alltför benägna att låta den frivillige, på samma sätt som soldaten, förnöta den tid han kan egna åt öfningen, på onödiga petitesser i handgrepp och dylikt, så att slutligen både lust och tid saknas honom att inlära det som måste anses väsentligt med afseende på förmågan att möta fienden. Dertill hörer framförallt numera striden i spridd ordning. Denna vigtiga del af öfningarne vidrördes icke i öfverstelöjtnant Keysers föredrag, hvilket, såsom vi nämnt, endast innefattade ett förslag till förenklad uppställning och förenklade rörelser för bataljonen i sluten ordning. Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida ej bataljonsmanövern skulle kunna, med tillämpning af nu gällande reglementsbestämmelser, i lika grad förenklas, som genom de af hr Keyser föreslagna rörelserna, blott och bart derigenom, att man underläte att öfva en hop 1 reglementet föreskrifna, för kriget helt och hållet onyttiga rörelser. Vi befara föröfrigt, att de frivillige icke gerna kunna komma, att tillämpa ett exercis-regle-mente, olika med det som gäller för armen, från hvilken de hemta ledare; men deremot kunna och böra de frivillige med sina instruktörer träffa aftal derom, att vid deras öfningar någon vigt icke lägges på fullkomlighet i bandgrepp och dylika oväsentliga saker, utan att man vill så fort som möjligt öfvergå till öfningar af praktiskt värde. Skulle det uppslag till ämnets berörande, som hr Keysers föreläsning gifvit, kunna härtill medverka, har han utan tvifvel med sitt intressanta föredrag gjort folkbeväpningssaken en mycket vigtig tjenst. rssemd —— Fru Stenhammars och hennes systers