Aftonbladet – 6 april 1868, sida 2

ej äldre är sedan ar 1690, IE ade sakat många rättegångar och mycken skada. tan att numera behöfva inga i en Omändlig motivering för det af begge kamune i detta ämne fattade välbetänkta best; tillåta vi oss att för våra läsare blott föra ett enda hufvudargument, hvilket rde göra tillfyllest. När lagen befriar den emförligt talrikaste delen af nationen från yldigheten att föra bök, och när samma ora flertal hvarken eger tid eller förmåga t föra bok, var det väl då rimligt att det tal, som för bok, skulle tillerkännas förolen af att deras anteckningar skulle förläras ega en så hög grad af ofelbarhet? Var ot rättvist att den, som icke hade något nnat stöd för sin appgift, än ett mer eller indre godt minne, skulle obetingadt Vara nderkastad anteckningar i bok, som han jelf icke fört och i de flesta fall ej ens sett? ti allt detta låg en påfallande olikhet in5r lagen, som borde utjemnas. De förhoppingar man fästat vid förändringen i det afende, att denna skulle vara ett dråpslag konstintionskrediten, anse vi öfverdrifna. lågon minskning torde komma att ega rum, ven den ordentliga kunden kommer nädanfter som hitintills att ätnjuta och begagna rediten, hvaremot säljaren nödgas med ökad rskilning välja bland respektive kredittagare. Af vigt är dock att en större ordning inräder i kreditbruken, och att ingen, sedan len k. kungörelsen emanerat, bör undandraga alt i en eller annan form gifva säljaren riftligt bevis, om så påfordras, för allt som hållits på kredit. Tandelsboks vitsord är uti tvist köpmän mellan naturligare. Här mötas bok mot ok och domaren tillkommer att bedöma i wvad målti den ena eller andra partens bok bör illerkännas högre vitsord, men lagstadgandet tt handelsbok kan 1 vissa fall beedigas anse vi i hög grad olämpligt, och hvad som bättre ir, de begge kamrarne hafva genom likartade iterreinisser uttryckt samma åsigt i detta imne. Åfven i detta fall synes oss saken sanska enkel: och förändringen kunna vidtasas utan all farhåga för följderna. Vi vilja ke fråga huru många handelsböcker, som 0 så sorgfälligt förda, att de kunna med sodt samvete beedigas. Vi vilja icke påpeka att de ordentligaste handelsböcker äro renskrifna exemplar af så kallade kladdar;, hvilka, förda under brådska, vanligen äro temligeti brokiga, dels af flere personers handstilar, dels af ändringar och tillägg. Vi inskränka oss att förklara att edgång i dessx tvister är alldeles öfverflödig, ty en handelstvist, der bevisningen å begge sidor är så tullkortiligt lika bindande att domaren icke kan afgöra hvilkendera af de tvistande som har rätt, är för oss en alldeles otänkbar händelse. Men just genom den utväg, som finnes att lata endera parten kasta sin syndiga själ i den jordiska rättvisans vågskål, tillitas detta medel i stället för att anstränga sig med en sorgfällig utredning af frågan. Vi anse detta bevisningsmedel i frågor om mitt och ditt i hög grad vedervärdigt och vi hoppas att lagutskottet skall äfven i detta fall utplåna edgång såsom bevisningsmedel i handelstvister. Man bör i allmänhet undanrödja allt som kan medverka till missaktning emot edgång, och det lider intet tvi el, att hvarje edgäng, i ändamål att tillvinna sig någon inkomst eller befria sig från någon utgift, måste blifva olika bedömd, alltefter hvar och ens, subjektiva uppfattning af sjelfva saken. Äfven konkurslagen har utgjort föremål för kamrarnes uppmärksamhet, och ehuru åtskilligt torde vara öfri frigt att önska, anteckna vi med tillfredsställelse den vigtiga förändring kamrarne för sin del gillat, bestående deruti att tvångsackordet ej behöfver antagas utan att fordringstgaren blifver tillförsäkrad, att utbekomma tvångsackordets vanligen ganska moderata belopp. Detta är en äsentlig förbättring. Tvångsackordets riktiga princip bar blifvit på det förskräckliaste missbrukad. Gäldenärer hafva genom vän och väns vänner tillvunnit sig tvångsackord, hvilket domstolen fastställt. Sä snart denna fastställelse erhållits, hafva sysslomännen öfverlemnat massans orealiserade tillångar till gäldenären, hvilken sjelf egt besörja liqvider af ackordet. Denna liqvid har uteblifvit och en konkurs n:r 2 uppstått, uti hvilken fordringsegare, som i första konkursen bevakat hela sin fordran eller 100 proc., ej kan bevaka mer än tvångsackordets belopp t. ex. 10 proc. och slutar med att deraf erhålla måhända 10 proc. eller på det hela 1 proc. af sin ursprungliga fordran till ersättning för hafda kostnader och skada. När lagförändringen blir vidtagen, så kan tvångsackord af hvarje fordringsegare bestridas, såvida ej af domaren godkänd säkerhet ställes för dess utbekommande. Denna förändring är enväsentlig förbättring och vi hysa den tillförsigt till domarekåren, att tillämpningen både skall lemna skydd åt den olyckige men redbare gäldenären och vara afskräckande för dem, som vilja spekulera på sin, egen konkursmassa. Annu tvenne motioner angående det vigtigaste delen af kreditlagstiftningen, nemligen fastighetskrediten, hafva blifvit af kamrarne behandlade, ehuru icke nu något beslut blifvit fattadt. Den ena afsåg afskaffandet af de flera auktionerna på i mät tagen eller konkursmassa tillhörig fast egendom. Den andra upphörandet af domarevärderingar. Begge erhöllo lagutskottets förord, men då kändt är att regeringen önskar nedsätta en komitå för behandling af hithörande frågor, så ville lagutskottet icke nu tillstyrka de föreslagna förändringarne, hvilken åsigt delades af andra kammaren, hvaremot första kammaren aterremitterade betänkandet mera för att uttala sin gillande åsigt i frågorna än för att hoppas erhålla något motsvarande lagförslag vid denna riksdag. Ehuru vi fortfarande anse, att de föreslagna förändringarne, hvilka erfarenheten ådagalagt högst menligt inverka på fastighetskrediten, gerna kunnat utan vidare uppskof vidtagas, anteckna vi med nöje, att allmänna meningen inom riksdagens begge kamrar är gynnsamt stämd för förbättringar i kreditlagstiftningen. Man begynner inse att fastighetskrediten ofelbart skall vinna genom att fordringsegaren beredes ökade lättnader, att utbekomma sin till betalning förfallna fordran. Under ännu gällande bestämmelser hafva fastighetsinteckningar blifvit mindre begärliga, och detta för hållande, som utöfvar ett menligt inflytande på allmänna välståndet, bör icke prolongeras. Man har sökt göra troligt att fastighetskrediten skulle vinna, genom att låntagaren och