Aftonbladet – 4 april 1868, sida 2

hon varit skapad att befalla, under det att ingen tänkte på ått af henne begära lydnad; i staden såväl som på slottet kallade man henne blott prinsessan. Werner hade alltid mycket att bestyra för herrskarinnanp. Hon hade oupphörligt allehanda önskningar. Sällsamma gungor skulle hängas upp der och hvar mellan träden; på de ensligaste ställen i trädgården, en sorts hängmattor, hvari man kunde drömma ljufliga drömmar, så som måhända sultaninnorna göra det. Påfågeln på gården måste lemna sina grannaste fjädrar till solfjäder a i et a vem fick man tänka sig. nder dylika exp; ter hade en. gång Werner gjort ett Svårt fall och brutit nde maste en slottet. Då. 3 strida tarar och Gertrud vek hvarken dag eller ET AE lige lekkamratens sida. Else gret äfven ganska häftigt och stack hvarje ögonblick det täcka hufvudet inom dörren för att se hur det :var, men höll icke ut i sjukrummet fem minuter. Jag skall skaffa dig friska blommor igen, Werner, sade hon då, eller: du får lof att äta några frukter — jag plockar dem sjelf. För öfrigt hade hön en hel hop outgrundliga bestyr i källaren, på blekplatsen, iträdgården och i köket och — vips var hon borta. Och dock strålade ynglingens ansigte hvar gäng hon sprang bort till hans säng, leende, varm, med de: tunga till hälften upplösta flätorna hängande ö lärorna och med sin ljufva stämida frågande: Skall jag stånna mera hos dig, gode Werner? Han svarade då alltid nej, ehuru han så gerna som han lefde velat svara ja. Och då nickade hon förtjust och försvann. Gertrud var ju hos honom:— — — Gertrud läste högt för honom, läste den rörapde berättelsen om Qie wart, hvarvid bon ofta måste afbryta för snyftninger; under det att den sjuke föga