Aftonbladet – 2 april 1868, sida 2

Vetenskapsakademiens högtidsdag den 31 Mars 1868. (Forts. från gårdagsbl.) Professor Selander uppläste följande: Bestämmandet af solens afstånd från jorden eller det fundamentalmått, hvarmed hinmelskropparnes afstånd uppmätes, har under senare tider varit föremål för olika undersökningar, för hvilka vid föregående tillfällen här blifvit redogjordt; jag har nu att omnämna en ny. — Genom beräkning af en mängd observationer har Leverrier funnit, att solens medelpunkt erfar, inom hvarje period af en månad, en höjning eller sänkning i förhållande till ekliptikans plan, som i sitt maximum uppgår till 6!,2 sekunder. Hvarigenom uppkommer då denna förflyttning? Strängt taget är det icke jordens medelpunkt, utan jordens och månens gemensamma tyngdpunkt, som i ekliptikan rör sig omkring solen. Men emedan jorden enligt nyare bestämning har 81 gånger mera massa. än månen, och månmedelpunktens afstånd från: jorden är 52,800 geogr. mil, är denna tyngdpunkt fs.:del af detta afstånd eller 644 mil aflägsnadi från jordens medelpunkt och således belägen inom jordens yta. Vidare rör sig, äfven noga taget, icke månens medelpunkt omkring jordens, utan båda röra sig under hvarje månad omkring nämnde tyngdpunkt i en bana, som lutar 5 grader mot ckliptikan, till följd hvaraf jorden hvarje månad höjer sig öfver eller sänker sig under ekliptikan: högst 644 mil. Men hvarje verklig rörelse hos jorden visar sig för oss skenbart såsom en rörelse hos solen, hvilken sålunda tyckes förflytto. sig på motsatta sidor om ckliptikan. Denna förflyttning uppgår, såsom redan är nämndt, i sist maximum i 62 sekunder. Men då 644 mil upptaga 6!4 sekunder, upptaga 860 mil eller jordradiens längd 8,8 sekunder, hvilken vinkel kallas solens parallax. Denna jemte öfriga tillhörande nyare undersökningar föra i märkvärdig öfverensstämmelse till det vigtiga resultat, att solafståndet, som hittills: enligt Encke antagits vara 20,680,000 geogr. mil, eller nära 24,000 jordradier, måste minskas med. 42 och uppgår till 19,780,000 mil, eller nära 22,900) jordradier. Ehuru de 900,000 mil, d. v. s. mer än 1000 jordradier eller 17 månafstånd, som solem sålunda befinnes vara oss närmare, icke är någom stor del af det hela, så har dock denna reduktion en stor betydelse, dels genom återverkan på många andra storheter; dels med hänseende till de olika vägar, hvilka alla ledt till enahanda resultat. Jemte det solsystemets samtliga hufvudlaneter härigenom flyttas hvarandra närmare, erfar äfven solens och planeternas storlek en reduktion. — En himmelskropps storlek eller dess verkliga diameter bestämmes genom den synvinkel, hvarunder den synes, i förening med dess afstånd. Soldiametern blir då icke 112 utan 107 gånger så stor som jordens och volumen reduceras från 1,400,000 gånger till 1,225,000, eller i rundt tal till 1!. million gånger jordens. Detsamma gäller äfven om planeternas afstånd och storlek, så att t. ex. Jupiters afstånd från jorden vid hans opposition är 3., millioner mil mindre, än man förut antagit, och hans diameter icke 12, utan 102 gånger jordens. De hittills antagna massorna inom solsystemet undergå äfven till följd af fundamentallängdmåttets reduktion en förändring. Himmelskropparnes massförhållanden härledas från den andel i de iakttagna rörelserna, som deras attraktionskraft har; men den attraktionskraft en himmelskropp utöfvar på en annan, beror dels på storleken af hans massa, dels på de båda kropparnes afstånd, Sålunda sluter mant. ex. till förhållandet mellan solens och jordens massa från jemförelsen mellan jordens af solen reglerade omlopp omkring solen och månens af jorden förorsakade omlopp omkring jorden. Men emedan, enligt de anförda nyare bestämningarne, jorden rör sig omkring solen på 382 gånger större afstånd från centralkroppen, än det hvarpå månens omlopp omkrin; jorden sker, blir första frågan: på huru lång ti skulle en kropp, hvars afstånd från solens medelpunkt vore endast ett månafstånd, friuända ett omlopp? Härpå svarar den tredje keplerska laen: i rundt tal räknadt på 1!s timme. Då viare månens omloppstid omkring jorden är 27 dagar 8 timmar, eller 656 timmar, blir andra frågan: huru mycket starkare än jarden måste solen vara, om en kropp på samma afstånd fulländar sitt omlopp omkring den förra på 656 timmar och omkring den senare på 1s timme? Emedan de krafter, som här äro verksamma, förhålla sig omvändt som qvadraten på omloppstiderna, finnes solens attraktion vara 313,400 gånger större än jordens, d. v. s. solen har 313,400 gånger så mycken massa eller väger 313,400 gånger så mycket som jorden. Härigenom har solens massa eller vigt blifvit reducerad med 42000 gånger jordens. massa. En qvantitet af helt annat slag, än de nu anförda, beröres äfven af oftanämnda afståndsreduktion, nemligen ljusets hastighet. Enligt Struves bestämning behöfver ljuset för att komma från solen till jorden 498,4 sekunder. Häruri förening med solens afstånd finnes ljusets hastighet vara 39,100 mil i sekunden i stället för förut antagna 42,000. Märkvärdigt är, att Foucaults, vid ett: föregående tillfälle omnämnda, inom hans fysikaliska kabinett anställda, rön till finnande af ljusets hastighet äfven fordrade en förminskning. Til frågan om ljusets hastighet sluter sig ett ginnrikt försök af Klinkerfuess att på grund af olika strålbrytning bestämma den hastighet, hvarmed stjernorna till följd af såväl deras egen, som solsystemets rörelse närma sig eHer aflägsna si från oss. Ljusets byytming eller böjning vid öfvergången från ett genomskinligt medium i ett. annat försiggår sålunda, att mellan de vinklar, sonr ljusstrålen gör med lodlinierna i de båda media. eger en konstant relation rum, hvars talvärde uttryckes genom en så kallad brytningskoefficient, hvilken är olika för olika par af media, Denna koefficient är enligt underlationsteorien ieke annat. än förhållandet mellan ljusets fortplantningshastighet i de särskilta medi, Genom försök med