Aftonbladet – 2 april 1868, sida 2

TEATER. Södra teatern: I Hesingland. — WVaudeville-teatern: Stockholm nattetid. Trots sin stora skiljaktighet för öfrigt ega de stycken, hvilkas titlar vi här ofvan nämnt, det gemensamt, att de båda angifva sig vara scener i taflor och således tillhöra det s.k. tablåmaneret, som till onekligt men för den sanna dramatikens utveckling gjort sig allt mer gällande på våra smärre teatrar. Att detta slags qvasidramatik, med sitt svaga sammanhang och sin benägenhet att urarta till skissartad skildring utan kärna och halt, vunnit bifall, är förklarligt, men vittnar ingalunda särdeles högt om smaken hos vår större allmänhet. Emellertid är det att hoppas, och flera tecken synas visa, att publiken är på väg att i detta fall hylla sundare och mer hållbara principer, och med detsamma letta sker, blifva dylika taflor svåra om pj omöjliga att uppehålla på scenen, äfven om de ej genom andra, ännu sämre egenskaper derifrån utesluta sig sjelfva. Det klander vi sålunda anse drabba stycket I Helsingland gäller emellertid uteslutande dess svaga anläggning eller rättare den brist på verkligt dramatiskt lif det röjer. Dervid förbise vi visserligen ej, att det ä ett förstlingsarbete af en helt och hållet ny författare, hr Ekström, samt att sjelfva grundimnet, svenska bondens lif, är temligen motsträfvigt i fråga om dramatisk behandling, senom sin brist på konflikter af mer sammansatt art och sin öfverhufvud mer episk in dramatiska karakter. Att emellertid äfven från detta område verkligt dramatiska idcer kunna hemtas, lider intet tvifvel och är redan flerfaldt ådagalagdt genom många svenska originalstycken. I ett hänseende anse vi denna författare vara väl rustad till att dramatiskt behandla motiv ur folklifvet, nemligen deri att han visar sig känna det ej blott ar böcker eller fantasien, utan i följd af verkig beröring och studium. Han har lefvat i det landskap och med den befolkning han skildrar, och han har haft ett öppet öga för bådas egendomligheter. Såsom en lycklig följd häraf har hans stycke befriats från dessa sentimentala obligationer, hvilka i form at hängsjuka bondjäntor, kärleksjämrande lrängar, m. m. sällan eller aldrig saknats i lylika stycken på senare tider, och hvilka vöra ett så mycket vidrigare intryck, som de äro fullkomligt blottade på all natursanning och all uysprunglighet. Det kärnfriska och kraftiga i vårt bondlif deremot har han yckligt uppfattat, äfvensom han ingalunda jemnat opåaktad den fond af god komik, som sammanstötningarna mellan det enkla landtmannalefvernet och de höga ståndens odling ramkallat. Bondriksåagsmannen Per Jönsn, hans dotter Karin, fandthandlanden Roanlundh och bondgåbben Anders Andersson iro olika och öfverhufvud rätt lyckliga exponenter af dessa konflikters verkan. Men örfattaren har äfven förstatt att uppvisa det sannt redbara och dugliga hos vårt folk i Halvar Bengtser och hans son, ett par präkigt hållna typer. Såväl genom dessa som lera andra fgurer få häns statlors en räsk