Aftonbladet – 28 mars 1868, sida 3

uppskjuta redogörelsen tör törhandlingarne til nästa måndag. —kt Andra kammhren. Cm dechargebetänkandet: Förmiddagens diskussion om konstitutionsutskot tets memorial angående fullbordad granskning a de i statsrådet förda protokoll fortsattes på efter middagen och öppnades af Hr Sköldberg som yttrade: Jag ber att få et ögonblick fästa mig vid endast den 3:dje punkten. — De anmärkningar utskottet gjort i denna punkt anser jag visserligen icke i och för sig sjelfva vara af någon särdeles riksvigtig eller riksvådlig vatur men då föredraganden, br civilministern, icke yt trat sin mening i hufvudsåken, vid det af H. M: ensam fattåde beslutet, så har han dock, enlig min uppfattning, uppenbarligen gått vid sidan a icke allenast sin befogenhet och skyldighet utar äfven vid sidan af lagen; och då derjemte härvid onekligen kan spåras ett inkonstitutionelt sidoin flytande, så anser jag saken, i principielt hänseende loch såsom prejudikat betraktadt, vara af en gansks riksvådlig beskaffenhet, samt då det vidare synet mig som skulle nationen ega rätt att fordra, om jag så får säga, en viss hållning och karaktersfast het hos en konungens rådgifvare, så får jag här med öppet bekänna att, ifall här blifvit omröst ning, om huruvida 107 8 borde tillämpas eller ej så hade jag röstat för dess tillämpning. — Nu fål jag yrka, att punkten måtte, med godkännände af utskottets deri uttalade åsigter, läggas till hand: lingarne. : År Lindström ansåg hvad utskottet i sitt betänkande yttrat vara det amplaste loford åt regeringens ledåmöter och om man då -skulle fråga hyad de gjorda anmärkningarne tjenade till, ville tal. svara att detta endast visade det utskottet gjort sin pet. Tal. ville för sin del endast efterse hvad representationen hade att göra, sedan utskottet gjort förevarande anmärkningar och ansåg sig i dettarafseende komma till.detresultatratt antingen skulle 107 8 Ri F. tillämpas eller -ock skulle betänkandet utan något yttrande läggas till handlingarne, något annat alternativ funnes ej i talarens tanke, och då ban ej funnit någon. at dessa anmärkningar våra af beskaffenhet att gifva anledning till åtgärd enligt nämide paragraf, biträdde han den senare meningen, gr nå Hr Stijeström. En föregående talare här med rätta anmärkt, huru betydelsefölltför det könstitu? tionella lifvet det tillfälle är, då, vid debatten öfver svarsadress eller dethärgebetänkande, regering och representation mötas för ått utbyta åsigter rörande, stundensvigtigaste politiska; frågor; då, vid bedömandet af styrelsens ådagalagda grundsatser och bandlingår, mån ovilkorligt ledes att undersöka själfva grundvalarne, för det politi: ska systemet; då nationens hela politiska sjelfmedvetande, så att säga, koncentreras inom den trånga ramen af några timmars diskussion. Denna betydelse förringas emellertid hos, oss uti ej ovärsent!lig mån genom sjelfva grundlagens beståmmelser. Det uppdrag grundlagen gifver: åt konstitutionsutskottet, är verkligen så. beskaffadt, att resultatet, sådänt det framstår i och genom debatten, här icke gerna kan blifva detsamma som i andra representativa församlingar, Då nemligen, enligt grundlagen, konstitutionsutskottet mindre har att undersöka det allmänna styrelsesystemet, än att anmärka enstaka regeringsåtgärder,: så är klart, att hvarken dess utlåtande eller den deraf föranledda diskussionen kan erhålla den omfattning och den allmänt-politiska riktning, som vid ett sådant tillfälle vore önskvärd; på samma gång utskottets pligt att närmäst uppträda såsom en slags åklagare, under det riksdagen å sit sida-antager karakteren af domstol, gifver åt hela saken en, efter min uppfattning, verkligen odiös, eller i alla händelser mindre behaglig färg. Detta för: hållande, som måste tillskrifvas grundlagen, bör emellertid icke berättiga någon att, såsom en värd talare funnit tillständigt, söka vända konstitutionsutskottets framställningar till åtlöje. Utskottet har begägnat den enda utväg, som stått detsamma öppen. för att göra framställning till riksdagen angående regeringsbeslut, dem utskottet efter-sin uppfattning ansett förtjenta af riksdagens uppmärksamhet; och kanhända borde det under så dana omständigheter vara fredadt för dessa med en viss ton af öfverlägsenhet framförda sarkasmer, som vi fått höra; helst det för öfrigt kan vara tvifvelaktigt, huruvida vid ett tillfälle, sådant som detta, sarkasmen är på sin rätta plats. Man har yttrat åtskilliga anmärkningar mot det formella uti utskottets framställning, och det är med en viss öfverraskning jag hört, att regerirgens varmaste försvarare varit de, som ifrigast, ja ensamme yrkat, att utskottet bort göra tillämpning af den strängare ansvarsbestämmelsen i 106 regeringsformen. Hvad nu denna senare grundlagsparagraf angår, så må man väl kunna säga, att den är af beskaffenhet att icke gerna numera kunna leda till någon praktisk tillämpning, Ingen kan gerna på allvar mena, att en med vår tids begrepp så föga ölverensstämmande lagbestämmelse kan eller bör hållas vid lif. Och äfven den strängaste bokstafstolkare af grundlagen bör icke taga illa vid sig öfver en sådan uppfattning, då vi alla veta, att det finnes mer än en paragraf i grundlagen, som genom tyst medgifvande blifvit antiqverad. Ville man åter noggrannt ställa sig hh en bokstafliga grunden, så kunde det verkigen vara tvifvelaktigt, huruvida en eller anfan af de framställda anmärkningarne icke snarare borde hänföras under 106 8, och under diskussionen inom utskottet yppades äfven olika meningar i detta hänseende; men man ville icke ens til riksräts hänskjuta den fjerde anmärkningen, fastän denna domstol af en eller annan ledamot ansågs icke inkompetent att döma rörande en rangfråga. Under dessa. förhållanden återstod för utskottet ingenting annat än att hänföra anmärkningarne till den 107 8, alldenstund konstitutionsutskottets hela befogenhet begränsas inom de nämnda två paragraferna. När således utskottet uttryckligen förklarat sig ieke hafva funnit skäl att åberopa 106 S, så synes det verkligen obegripligt, huru ärade ledamöter kunnat förebrå utskottet att ej nog tydligt hafva hänvisat till 107 8. Men de; som varit ifrigast att i sak underkänna utskottets anmärkningar, såsom efter deras förmenande alltför obetydliga, skulle gerna sett, att utskottet i formen, i sjelfva ordalagen, inlagt all möjlig skärpa, och förebrå nu utskottet, att så ej skett: Man her icke svårt att fatta den välvilliga afsigt, som häruti uppenbarar sig, Jag öfvergår till första anmärkningspunkten i memorialet.. Denna puxkt, likasom alla de öfriga, har af den utskottsledamot, som först hade ordet, i Selfya verket blifvit så fnllständist utredd. att