Aftonbladet – 28 mars 1868, sida 3

gör upp räkningen för kalaset,. Dessa kaför uppväga ensamma alla årgångarne af olihbu Burrits Olivblad för folket, och böra, om ord förmå det, göra klart för enhvar, hvilken ofantlig anakronism kriget är och huru föga folken förtjena att kallas myndiga så länge de åt detta medeltidsspöke offra sina söners lif och sitt arbetes frukt. Vi skulle önska här återge några af de förträffliga ställen, der författaren framhåller hela barockheten och afskyvärdheten i dessa militäriska tragedier, t. ex. dialogen emellan kungen och gamla Arlequin, i förbigående sagdt en af bokens intressantaste figurer. Vidare skulle vi vilja bland dess många andra fängslande ställen pryda våra spalter med den scen, deri Aristoteles uppträder och uppdrager sin åtskilnad mellan greker och barbarer, — folken der lagen Herrskar och der menniskan herrskar, folken med allmän beväpning och med stående armter — eller den, deri den vandrande juden berättar sin erfarenhet om byråkratiens och sjelfstyrelsens verkningar. Men vi måste afsäga oss detta nöje, för att i stället så mycket kraftigare uppmana våra läsare att uppsöka dem i boken sjelf, som värdigt sluter sig till raden af de arbeten, i hvilka den frejdade författaren ställt sitt land och sin samtid vid skiljovägen och bedt dem välja mellan ett utlefvadt förmyndarsystem och en friskare tillvaro som verkligt fria folk.