Aftonbladet – 27 mars 1868, sida 2

delns och penningomsättningens intressen. En dylik ombildning skulle vidare, jemte det att den fråntoge bysättningen all den smula praktisk verkan, den ännu kunde ega, äfven vara. alldeles ologisk och förändra institutionens hela karakter, medan den dock i många afseenden bibehölle allt det förhätliga och abnorma som ligger i denna rätt. Syftet vore ju, att befria den redlige gäldenären från bysättning och inskränka detia tvångsmedel till sådana fall, der mala fides blifvit ädagalagd. Principen, som förut varit den, att bysättning skulle utgöra ett exceptionelt skydd för handeln, blefve härigenom förändrad till ett syfte att drabba svekfullt brytande af tro och lofven. Bysättningen blefve ett straff, och det ett ar civila domstolar i civil rättegång adömdt straff. Men hvarföre skapa en sådan särskild klass af brottslingar? Ar den föreliggande oredligheten, anmärkte man, ett brott mot den offentliga ordningen, så bör den höra under strafflagen och på Vanligt sätt drabbas af dess bestämmelser; i motsatt fall är det orättvist attstraffa. Att tillåta gäldenären att svärja sig fri från straffet, skulle stå i öppen strid med den nyare brottmålsprocessens principer och blott leda till mened. — Åfven en hel mängd öfriga modifikationer, som bysättningens för föreslogo i den redan förut, relativt till andra länders, särdeles humana franska lagstiftningen, lyckades ej rädda bysättningen. Förf. kan ej underlåta att uttrycka sin förundran, att den kungliga propositionen till svenska riksdagen innebär en sådan halfmesyr, som man i Frankrike, i båda de motsatta lägren, var ense om att förkasta. Ty af de alternativer, som tyckas erbjuda sig, om man anser en reform af bysättningslagstiftningen angelägen, men ej vill besluta sig till detta tvångs upphäfvande, är i sjelfva verket så det ena som det andra odugligt. Det ena vore: att strax borttaga de värsta anstötligheterna, att ombilda bysättningstvånget nagorlunda i enlighet med hvad som var gällande rätt i Frankrike före 1867 års lag, kort sagdt, att på bästa sätt civilisera detsamma. Det andra: att så fort som mö, ligt undersöka, huru öfriga brister som vidlåda rättskipningen och konkurslagstiftningen må kunna afhjelpas samt, när man sålunda hittat på de garantier, man anser såsom nödvändig ersättning för bysättningen, upphäfva denna på samma gång som man ij lagen inför dessa garantier. Men den väg, det förra alternativet skulle tyckas öppna, är afskuren genom den erfarenhet, man gjort i Frankrike: bysättningen kan, som förut blifvit anmärkt, ej civiliseras.; det är hopplöst at söka ombilda den i enlighet med moderns rättsprinciper; börjar man en gäng att tags bort dess orimligheter, så kan man icke konseqvent och logiskt, stanna förr än mar gjort bysättningen till ett alldeles onyttig vapen, och man skall då inse att det är bättre att kasta bort det helt och hållet och på en gång; att gå denna väg är som at plocka bladen af en lök, man tror att mai skall komma till en na, men det är blaq alltsammans! Den väg åter, som ligger det senare alternativet — väljer man den så är det lätt att förutse, att det skall gi llång tid om, innan man blir by qvitt. Ty de förment nödvändig: tierna, den äskade ersättningen för by: ningstvånget, fordra en allmän omarbetnin af flera omfattande delar af lagstiftninger Att uppskjuta en gagnelig reform af hänsy! Itill andra reformer, som förmenas derme Istå i ett visst samband, kan lätt föranled jatt man ingen reform De farligast I motståndarne mot en förändring äro allti Ide, som vilja låta den bero af andra omfat