Aftonbladet – 26 mars 1868, sida 3

RR Of SR Il tt Arter a 0 GR VAR UATR VAD JYUDTEUN, UL GULUBAUUGL Al TIP sådan grundsats för framtiden vore orättvist, emedan cheferna icke skulle vara underkastade ett sådant löneafdrag, utan endast de lägre tjenstemännen. Å andra sidan tror jag dock, att det icke endast är de högre tjenstemännen, som kunna blifva befriade från detta afdrag, utan alla tjenstemän; som icke för tjenstens upprätthållande vid ledighet derifrån behöfva vikarie. Åtminstone är detta, efter hvad jag tror mig veta, i vissa fall förhållandet med armens officerare. Den ärade representanten från Carlskrona har upplyst, att han, såsom innehafvare af ett arrende, fått afstå derifrån, och medgifvas måste, att om alla tjenstemän, hvilkas aflöning-är fördelad i fast lön och arvode, skulle behandlas på sådant sätt, stor orättvisa skulle emot dem begås och andra tjenstemän jems förelsevis synas gynnade. Men är författningen orättvis, lärer regeringen icke underlåta att taga initiativet till dess förändring. Hvad konstitutionsutskottet afsett med sin anmälan, har blott varit, att gällande stadgande skall respekteras. Att för öfrigt sjelfva framställningen är gjord i den. mildaste form, torde svårligen kunna förnekas. I afseende på 2:dra punkten -har man yttrat, att den dels skulle innebära ett våldförande af konungamakten, och dels i händelse af krig alltför mycket binda H. M:t konungens, såsom armens högste befälhafvare, handlingsfrihet. Hvad det sista argumentet beträffar, tror jag att, i händelse af krig, man icke får se så noga på, om grundlagens föreskrifter i alla detaljer följas; allmänt väl får väl då stå öfver den skrifna bokstafven. Men i fredstid torde det vara af vigt, att, vid ärenden sådane som det förevarande, ändamålet först i statsrådet beslutes och på samma gång erforderliga medel I dertill anvisas. — Jag medgifver dock gerna att den nu föreliggande frågan icke är af någon synnerligt maktpåliggande beskaffenhet. Jag vill nu öfvergå till 8:dje punkten, hvilken tycks ha blifvit föremål för mycket missnöje och ogillande. Här har icke ännu lemnats någon redogörelse för de sakförhållanden, som på denna frågas bedömande inverka, hvarför det må tillåtas I mig deråt egna någon uppmärksamhet. Vid omförmälandet af dessa sakförhållanden ämnar jag naturligtvis icke förbise, det K.-M:ts nådiga beslut icke här kan blifva föremål för granskning eller öfverläggning, utan tänker jag endast hålla mig till den formella behandlingen af ärendet i statsrådet. Stockholms stadsfullmäktige beslöto den 13 Juni 1866 att genom inköp af några tomter utvidga det jordområde, de redan förut hade till sin disposition, för anläggande af ett nytt salutorg och för åstadkommande af beqvämare förbindelse mellan I detsamma och öfrige delar af hufvudstaden. Detta fullmäktiges beslut fattades med 41 röster mot 39. Derefter väckte en af stadsfullmäktiges ledamöter den framställning, huruvida icke på denna fråga I borde tillämpas 23 i K. M:ts förordning om kommunalstyrelse i Stockholms stad, hvari föreskrifves, jatt för giltigheten af beslut i frågor, hvilka angå beviljande.af anslag till nya ändamål eller behof, erfordras två tredjedelar af deras röster, som i beslutet deltagit. Denna framställning blef af stadsfullmäktige bifallen,! utan att, såvidt jag har mig bekant, någon röst höjdes för en motsatt åsigt, och förklarade ordföranden såsom fullmäktiges beslut, att man icke skulle ingå i det tilltänkta företaget. Detta beslut öfverklagades hos öfverståthållareembetet,. hvilket den 20 Augusti 1866 fällde det utslag, att en sådan pluralitet af två tredjedelar af de afgifna rösterna i afseende å det föreliggande ändamålet icke varit behöflig, hvadan det fastställde fullmäktiges först fattade beslut i frågan. flagomålen fullföljdes hos K. M:t och efter infordrande af vederbörandes förklaringar företogs saken den 15 Februari 1867 till behandling i statsrådet. Vi måste här först göra oss reda för hvad som då förelåg till pröfning. Var det frågan om stadsfullmäktiges tidigare fattade beslut om inköj af de omnämnda tomterna? Man måste derp: svara nej! Hvad som förelåg, var frågan, huruvida för ett lagligen fattadt beslut två tredjedelar af de afgifna rösterna eller endast hälften erfordrades. Föredraganden i statsrådet vid detta tillfälle, hr chefen för civildepartementet, afgaf i frågan ett yttrande, som. torde förtjena en närmare belysning. 1 början förklarade hr föredraganden, klagandernesinvändning mot öfverståthållare-embetets behörighet att upptaga besvären, icke kunna godkännas. Föredraganden öfvergick sedermera till sjelfva sakfrågan och yttrade, att det icke torde vara skäl för K. M:t, att i en specialfråga såsom denna närmare bestämma den omtvistade paragrafens lydelse. Jag tillåter mig härvid framställa en fråga: när skall K. M:t bestämma en paragrafs lydelse, om icke i en särskild fråga som på besvärsväg drages under K. M:ts pröfning? — Deremot föreslog föredraganden, att målet i hela dess vidd skulle till stadsfullmäktige återförvisas, i ändamål att destridiga meningarna i sjelfva hufvudsaken måtte sammanjemkas. Der förslog sålunda föredraganden K. M:t, att upphäfva ett i laglig ordning fattadt beslut. Stadsfullmäktige, eller do klagande, hade dock aldrig anhållit om en sådan sammanjemkning af meningarna; de önskade blott K. M:ts förklaring öfver, huruvida en pluralitet af två tredjedelar var nödvändig för beslutets giltighet. Hr departementschefen föreslog således, såsom nyss är sagdt, upphäfvandet af ett beslut, fattadt i en ordning, som grundade sig på allmän lag, hvilken af konung och riksdag stiftats. Jag medgifver, att ett sådant förfarande -skulle kunna falla under 106 8 regeringsformen; och eu föregående talare har uttryckt sin förvåning öfver, att icke konstitutionsutskottet här tillämpat samma 8. Men jag hemställer, huruvida icke samme talare skulle klandrat utskottet, om det här föreslagit en tillämpning af densamma och besvärat riksrättens ärade herrar ledamöter attdöma öfver ett afgifvet råd, som icke ledt till någon påföljd. Då hade man sökt sak mot en konungens rådgifvare, der icke tillräcklig anledning förefunnits. Hr föredraganden ansåg sig emellertid icke böra ingå i någon tolkning af förut omförmälda 23 8, och detta oaktadt han sjelf kontrasignerat den författning, hvarom, hör var fråga. Fem af statsrådets ledamöter ingingo i pröfning af saken; icke så herr föredraganden, hvilken röstade för att målet skulle återförvisas. Jag frågar er, mine herrar, om genom ärendets återförvisning till stadsfullmäktige — skedde en sådan än huru många gånger som helst — lydelsen af den omtvistade paragrafen skulle unna bestämmas? Stadsfullmäktiges beslut kunde rändras, andra ledamöter kunde i denna kororation bafva inkommit; men den 23 paragrafen unde ej genom någon deras åtgärd blifva annorlunda. Denna återförvisning tycktes således icke ha afsett någon utredning i sak, utan endast ett undvikande att yttra sig öfver den begärda fråan. Jag hemställer till den värde ledamoten rån Kristianstad, som har namn för att vara en utmärkt jurist, huruvida, i fall under hans pröfning dragits ett mål, der han är skyldig tolka en lagbestämmelse, han anser sig befogad besvära arterna med en förlikning, endast derföre att han ej tilltror sig kunna åstadkomma en sådan tolkning. Det vore, i sanning, en egendomlig domareverksamhet, som — jag är derom öfvertygad — han ej i praktiken skulle låta komma sig till last. Det har äfven väckt min förvåning, att herr föredraganden, som har att tillse, det allmänna författningar äro tydliga och gagneliga för de ändamål, de afse, samt kunna efterlefvas, hav velat åt stadsfullmäktige öfverlema initiativet att inkomma med förslag till förändrad lydelse af en bestämmelse i en sådan författning. Jag trodde att, då författningen har äran bära herr chefens för civildepartementet kontrasignation, det tillhörde honom, att genom en proposition till riksdagen söka åstadkomdma en rättelse, som kunde anses erforderlig. Man har nu framställt den frågan: hvad olägenhet har väl uppstått deraf att icke föredraganden afgifvit råd i saken och är detta hans förfarande i strid mot regeringsformens föreskrift? I afseende på huruvida någon -: olägenhet uppstått må jag bekänna att jag det icke vet, ty jag känner icke kraften af de skäl, hr föredraganden kunde ha haft till sin disposition för att åstadkomma ett annat beslut än det som nu fattades. Jag vet således icke hvad inverkan den omständigheten haft, att råd här ej afgafs. Men otvifvelaktigt är att icke 9 paragrafen regeringsformen blifvit iakttagen. Der stadgas nemligen i första momentet, attstats8 data tillotödnovaran da lader ttarn KM laRkmenn