Aftonbladet – 26 mars 1868, sida 3

hd Andra kammaren. a Öfverläggningen om decharger betänkandet. (Forts. från tisdagsbladet.) Hr Dahm liknade de många vid betänkandet fogade reservationerna vid varningstaflor för sva -lis, och trodde att dessa taflor icke förgäfves blifvit uppsatta. Efter att ha skärskådat den af utskottet begagnade formen, mot hvilken. i och för sig betraktad, talaren icke syntes ba något synnerligt att erinra, sökte han ådagalägga de stora formella brister, som skulle göra det omöjligt att 1 j med betänkandet vidtaga annan åtgärd än att lägga det till handlingarne. Enligt 106 skola nemligen behandlas öfverträdelser mot grundlag; men nu inträffar det märkvärdiga, att alla anmärkningarne äro af beskaffenhet att de bort enligt denna paragraf pröfvas, enär öfverträdelse påstås hafva skett i 1:sta punkten mot 23 R. O., i 2:dra mot 38 SR. F., i 3:dje mot 9 R. F. och i 4:de mot 34 SR. F. Vore anmärkningarne i nämnda hänseende riktiga, skulle de otvifvelaktigt pröfvas enligt 106 S. Men nu har utskottet uttryckligen förklarat, att anledning icke förekommit att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa denna paragraf; efter hvilken skola dessa anmärkningar då pröfvas? Icke kunde det väl vara meningen, att felaktigheten som vore begången mot 106 8 skulle dömas enligt 107:de. Sålunda kunde talaren icke annat finna, än att riksdagen saknade befogenhet att företaga annat än lägga betänkandet till handlingarne. Derefter öfvergick talaren till att i korthet vederlägga utskottets uppfattning och anförde i afJseende på 1:sta punkten att statsrådet ej gerna kunnåt behandla denna fråga på annat sätt än som skett, då man erinrade sig, att densamma Tvarit föremål för fere föregående riksdagars öfverläggningar utan att hafva ledt till något resultat. Föröfrigt ansåg talaren vigtigt för embetsmännen att ej få någon vikariats-ersättning, på det att det icke skulle se ut, som om embetsmännen hade någon fördel framför kamraterna i kammaren. Efter uttaladt ogillande äfven af 2:a och 3:e punkterna, menade talaren att den i 4:de punkten berörda frågan gällde, huru stånden placeras på fåfängans marknad, och hade utskottet upptäckt, att man glömt qvar ett gammalt, som bort borttagas. Om det representativa styrelsesättet utvecklas, så komme täta ombyten af ministrar att ega rum, och man kunde vara förvissad att det herrskande partiets koryfter, som för tillfället innehade makten, ej gerna skulle förse sina afgångne motståndare med några inflytelserika platser. Då riksdagen har så stor makt i alla riktningar som hos oss, borde den ej använda den för ofta och endast för att vinna en bestämd fördel eller undvika en bestämd olägenhet. Man borde icke heller göra statsrådstaburetterna till RO SV On e SP Pe tt ty de bli då lätteligen ett rof, hvilket under de politiska striderna eftertraktas. till handlingarne. N Frib. Liljenerantz. Innan jag upptager till besvarande några af de inkast, Som. h mot de särskilda punkterna, anhåller jag att få bemöta den generella anmärkning, som här blifvit framställd såväl mot konstitutionsutskottets befogenhet att så affatta sina anmälanden, som utskottet gjort, som äfven mot befogenheten af sjelfva dessa anmälanden. Jag tror, att man i viss mån förbisett såväl ordalydelsen som andemeningen af 107 R. F., då man förmenar, att konstitutionsutskottet icke skulle ega rätt och pligt att göra andra anmälanden, än dem, som afse sådana regeringsbeslut, hvilka föranleda stor skada för landet och hvarigenom rikets sannskyldiga nytta i vidsträcktare mån blifvit trädd för nära eller med hänsyn hvartill är uppenbart, att föredraganden icke med oväld, nit, skicklighet och drift utöfvat embetet. Jag tror, att rikets sannskyldiga nytta verkligen kan trädas för nära, om personer, som dertill icke äro genom lag och författningar berättigade, medgifvas arvoden eller gratifikationer, som betunga statsverket. Jag anser äfven, att rikets sannskyldiga nytta blifvit i någon mån för nära trädd, i händelse en sådan praxis får utbilda sig, att en åtgärd beslutes på grund af en enda regeringsledamots tillstyrkan, då deremot den utgift, som föremål för allt för täta ombyten af innehafvare Talaren yrkade att betänkandet skulle läggas lifvit gjorda af denna åtgärd blir en följd, måste beslutas ij statsrådet. Jag vill icke nu särskildt fästa uppmärksamhet på tredje punkten. Jag tror; att den talar för sig sjelf; och hvad fjerde punkten beträffar, må jag äfven säga, att rikets sannskyldiga nytta i min tanke blifvit trädd för nära, om regeringen sysselsätter sig med att åt f. d. innehafvare af statsrådsplatserna bereda en rang, som gör det nära nog till en tvingande nödvändighet att åt afträdande statsråd bereda reträtt till för statsverket dyrbara befattningar, särdeles då vid dylika rangbestämmelser förbises hvad i grundlagen blifvit i samma afseende bestämdt. , Jag vill äfven yttra några ord om den ställning, som konstitutionsutskottet efter mitt förmenande bör intaga vid granskningen af de i statsrådet förda protokoll. Jag tror nemligen, att konstitutionsutskottets pligt i detta hänseende kan nära jemföras med den, som åligger ett ombud, hvilken har att för allmän räkning granska eller undersöka ett visst förhållande. Ett sådant ombud måste ju antagas vara skyldig att i alla de bänseenden, som utgöra föremål för granskningen, påpeka hvarje äfven den minsta öfverträdelse af de förpligtelser, hvilkas iakttagande det åligger honom att kontrollera. Detta hindrar icke att hufvudmannen kan mildare förfara och låta anmärkningen förfalla, om han anser den handling, hvaraf den föranledts, hafva varit enstaka och af obetydlig vigt. Jag föreställer mig således, att det faktum, att konstitutionsutskottet gjort en anmälan, icke innebär, att utskottet dermed angifvit, att riksdagen derföre skulle vidtaga någon åtgärd, utan har konstitutionsutskottet ansett och jag tillägger — bort anse sin pligt vara att inför riksdagen redogöra för allt, som förekommit utskottet anmärkningsvärdt. Och att en sådan skilnad äfven finnes i 107 RB. F. uppdragen, kan man sluta af paragrafens lydelse, ty den lemnar icke konstitutionsutskottet rättighet att göra några ansvarspåståenden. Konstitutionsutskottet bar blott att anmäla förhållandet; och denna pligt har utskottet trott sig fullgöra, i det utskottet till riksdagen öfverlemnat resultatet af sin granskning. Hvad åter vidkommer invändningarne mot de särskilda punkterna, anhåller jag att få följa dem i den ordning, som blifvit iakttagen i betänkandet. Jag börjar således med första punkten. afseende å denna har blifvit sagdt, att den mpar sig vida mera för lagstiftning än för anmärkning. Jag vågar bestrida det. Lagstiftningen har redan skett. Anmärkningen gäller just, att den lag, som redan finnes, icke beaktats vid det tillfälle, hvarom fråga är. Rikets ständer hafva nemligen vid 1859—60 års riksdag förklarat, att de tjenstemän, hvilka kommit i åtnjutande af förhöjd lön, äfven borde vara pligtige att underkasta sig afdrag till högst :del af lönens belopp att afsättas såsom bidrag till aflönande af vikarier. Detta är således ett vilkor, faststäldt vid och för åtnjutandet af den förökade inkomsten af tjensten, och jag hoppas, att den stackars räntmästaren i Kristianstad genom att iakttaga detta skulle kunna så fri från den fiskaliska aktion, hvarmed en värd ledamot nyss hotat honom. Det har icke varit meningen att beröfva någon tjensteman en honom tillkommande rättighet, utan konstitutionsutskottet har endast velat påyrka, att det vilkor, som fästats vid löneförhöjningen, skall respekteras. Vill nu den person, som saken gäller, afstå löneförhöjningen hellre än att underkasta sig det afdrag, som vissa fall blifvit dermed förbundet, kan jag icke se något hinder derför. Men jag tror icke, att han derigenom bereder sig någon fördel. Jag anhåller att få citera ett exempel. Om jag icke missminner mig, vppeick lönen för en assessor i hofrätt före löneförhöjningen till 3900 rår. Jag tror, att han för närvarande kan komma i åtnjutande af 4500 rdr. Skilnaden är således 600 rdr. Men ett afdrag till ,:del af lönen för år gör 12:del deraf för 4 månader och blir alltså mindre änl2? löneförhöjningen. Nu har konstitutionsutskottet, då det framställde denna anmärkning, gjort det i de mildaste ordalag jag åtminstone tror haf i svenska språ1 Pa j 1