Aftonbladet – 26 mars 1868, sida 2

sidan al huset bedes publiken od-1 mjukligen att gå in vain F. VASS ( UR. STOCKHOLM den 26 Mars, Unionella kommunikationer. Väl har under de mer än femtio år, som svensk-norska unionens historia nu räknar, ikenas förening så tillvida vuxit i styrka, utt insigten om fördelarne deraf utbredt sig ill vidare och vidare kretsar och slagit fastare rot i folkmedvetandet. Men föreningen har ej utvecklats till ett enhetsband af den kraft, att enhvar känner och vet sig med ull trygghet kunna påräkna, att det äfven pröfningens stund skall hålla profvet så, som man önskar och visserligen derjemte hoppas. Man har under denna icke korta tidrymd å ömse sidor om Kölen blott alltför mycket klagat öfver föreningens brister, blott alltför litet bemödat sig om deras afhjelpande, eller dock, när något sådant fö 3, ej alitid valt den bästa vägen. Man igen ofta förbisett att det, för unionens utvidgande och befästande, mindre kommit an på att skapa bättre former, än de nuvarande, förmer som kunnat bestå inför en teoretiskstatsrättslig granskning, än att först och främst åt de unionella formerna skaffa ett fylligare innehåll, hvarefter frågan om de fö res yttre fulländning, som är mera sekundär, blefve lättare att lösa. Man har fäst alltför stor vigt vid rättande af föreningsaktens fel och oegentligheter, men alltför mycket försummat att, genom främjande af all slags andelig och materiel samfärdsel, stärka det nationella enhetsmedvetandet och framkalla af hvar man insedda gemensamma intres: hvilka sedan af sig sjelfva skulle medfört sådana institutioner, som de till sitt värn och sin förkofran måtte behöfva. De statsmän, som velat utveckla och förbättra unionen, ha försökt öfverhoppa de sociala förberedelsernas långsamma utvecklingsskede och trott sig ge nom rent politiska åtgärder, som tyvärr saknat nödiga förutsättningar, kunna gå — om vi så få säga — fagelvägen till målet. Denna luftiga bana,-den skenbart genare, har sjelfva verket varit den längsta: man har ler ej kommit ett steg framåt. Den tillutseendet längre hade bort föredragas; den skulle fört oss vida närmare till målet. Men ga har gjorts, för att i folkens samhällsif, som ju vuxit upp ur samma rot, men under statsåtskilnaden utgrenat sigiolika riktningar, återinföra samma eller likartade grundsatser, ehuru detta varit så mycket naturligare, som i vårt tidehvarf,inationaliteternas period, den reformerande verksamheten i många väsentliga stycken är en återgång af det slag, som Geijer gillande betecknade såsom en återgång till sig sjelf. Denna reformerande verksamhet hari hvardera landet mestadels gått sin egen väg, t. ex. på lagstiftningen: ilda områden, utan tanke på det motsvarande arbetet i det andra. Samtidigt ha vi i Sverge och Norge byggt våra jernvägar; men först mot slutet, och då med minskad ifver och knappare tillgångar, kommer man sig före att sammanknyta dessa jernäigssystemer och sålunda omsider tillgodogöra sig en af de förnämsta häfkrafterna för den samfärdsel som, genom alltjemnt vidgad personlig beröring och alltjemnt växande affärsförbindelser, skall böja folkens sinnen samman och läta de till gemensamt försvar förenade rikenas försvarskraft komma i åtnjutande af ett bland de vigtigaste hjelpmedel, som kunna ställas till dess förfogande. Folken äro ock ännu, om äfven välvilligt stämda mot, likväl främmande för hvarandra, och enhetsbandet är tunnt och svagt. Om man, undervisad af erfarenheten, ej minst de senaste årens, vill stärka detta band, må man då inse att sådant skall lyckas bäst i samma mån man tilldrager det omkring ömsesidiga fördelar, gemensamma intressen af det slag, hvilkas vigt hvar och en är i stånd att fatta, derföre att de stå i närmaste samband med hela det dagliga lifvets str nden och behof. Vi veta knappast att varande nämna r någon åtgärd i antydda riktning af större betydelse, än nordvestra stambanans, den unionella jernvägens, snara fullbordan. Att denna angelägenhet i Norge länge omfattats med det allra lifligaste intresse, är kändt: redan för tolf år sedan beslöt stortinget (1856), att banan Strömmen—Kongsvinger skulle, så fort statskassan medgåfve, fortsättas till gränsen, och 1860 bemyndigades regeringen att till anläggningens påbörjande använda 300,000 specier, så snart riktningen af motsvarande svenska sträckning blefve bestämd. Sedan detta skett, beviljade nästa storting hela det erforderliga beloppet, och den 4 November 1865 öppnades för trafiken den norska delen af den unionella banan äfvensom det lilla ycket gränsen—Charlottenberg af den sveniniens vestra del. De första anslag s agen beviljat för nordvestra ra statsregleringsperioden 1864— 1866; tillsammans med de sedermera beslutna uppgå de till en summa af 11,744,000 rdr rmt. Hvad ytterligare erfordras, utgör 9,270,000 rdr. Regeringen har nu i sin proposition om anslag till fortsättande af statens jernvägsbyggnader begärt 4,650,000 rdr till fortsättande under nästa år af arbetena å nordvestra stambanan mellan Kristinehamn och Arvi Jernvägsbyggnadsstyrelsen hade amställt fyra alternativer i afseende pa det för hela liniens fullbordan ännu erforderliga beloppets (9,270,000) fördelning på särskilda ar. Man finner deraf, att styrels sig nordvestra bahan böra fulländas senast år 1871, äfven är beredd att full arbetet år 1870, detta dock under fö tning att det för innevarande disponibla anslaget, som utgör endast 2 mill, blefve ökadt med 1 å I!ve mill. rdr. Då ett så betydligt tillskotts beviljande för detta års arbeten, enligt den gl. propositionens ord, icke kan under irvarande förhållanden ifrågasättas, har -mellertid regeringen omfattat det alternativ, in afser heia liniens fullbordan ar 1871 mt bandelens Kristinehamn—Karlstad färggande 1869, och för detta ändamål ofvan uppgifna summa. ; Om det redan ur finansiel synpunkt är sftersträfvansvärdt, att utförandet ar ett si etydande och ko :