Aftonbladet – 24 mars 1868, sida 3

BARER AD IRTDRNG Öfverläggningen om dechargebetänkandet. Såsom bekant är, har utskottet ansett anledning icke förekomma att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa 106 RB. i., hvaremot utskottet -I funnit sig böra hos riksdagen anmäla behandlingen af de ärenden, för hvilka vi bär nedan lemna en kort redogörelse, för att sedermera slippa att Ifiere gånger upprepa samma sak. Första punkten i utskottets utlåtande rörer af regeringen medgifven rättivhet för embetsoch tjenstemän, att under fullgörande af riksdagsmannauppdrag uppbära sina löner oafkortade. Andra punkten rörer af K. M:t i kommandoväg utfärdad befallning till tvenne officerare att begifva sig till Petersburg för att öfvervara derstädes anställda vapenöfningar, samt dervid fogad förklaring, det K. M:t framdeles ville bestämma dem tillkommande reseT ersättning, hvilken sedermera i statsrådet blifvit bestämd. I tredje punkten, rörande ett salutorg i Stockholm, anser utskottet föredraganden hafva underlåtit att gifva konungen råd i sjelfva saken, då han tillstyrkt ärendets återförvisning i sin helhet till Stockholms stadsfullmäktige. — Slutligen håller utskottet före, det stadgandet i R. F. 34 g att ,statsministrarne innehafva rikets högsta värdighet och statsråden den närmaste derintilb, blifvit i viss mån åsidosatt derigenom, att riksmarskalken tillåtits bibehålla samma värdighet som statsministrarne, då statsråd, som afgår från sin plats, förklarats i viss mån skola förlora sin med detta embete följande rang och benämningen rikets herrar, kommer att upphöra. Statsrådet frih. af Ugglas, som först erhöll ordet, fäste sig till en början vid frågans formella behandling. Utskottet hade sagt, att anledning icke förekommit att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa 106 R. F., hvaremot utskottet funnit rådgifvareärendena rörande några ärenden l: vara af beskaffenhet att böra hos riksdagen anmälas. Det vore, oeni tal:s åsigt, nödvändigt att) först göra sig reda för, hvad med en dylik anmä: lan åsyftas. Derom lemnuar 107 R. F! den upping,att konstitutionsutskottet, om det skulle : a, att statsrådet icke iakttagit rikets sann-: r nytta, eller att någon föredragande icke j it, skicklighet och drift sitt förtroen-; ; 1 1 BR TAR deembete utöfvat, må era att sådant för riksd: gen tillkännagifva. Då nu utskottet afgifvit ett tillkännagifvande för riksdagen om vissa rådgifvareärenden, måste man således antaga, att utskottet ansett något af de i berörde 3 omnämnda fel hafva bli begångna. 1 I 1:sta punkten talar utskottet om, att regerin-y gens beslut stödjer sig på en häfdvunnen praxis, i men att samma praxis ej skulle vara tillämplig 1(4 afseende på sdagsmannauppdrag. Tal. ville upp-: lysa, hvad utskottet icke synes hafva klart insctt,s 1 i t att denna praxis blifvit följd icke allenast före den nuvarande riksdagsordningen utan mycket långt tillbaka, och att genom ett rkulärbref af den 11 Oktober 1 li förordnadt, att riksdagsman ej skall vara förpligtad att a någon dellg 1 af sin lön till den tjenstförrättande. Så hade det tillgått i många år utan att någon anmärkning deremot försports. Skulle regeringen nu hafva frångått denna praxis? Tal. trodde det ej, då det icke funnes någon lag, som förbjöde den, RB. O. s 4 innehåller dessutom, att någon riksdagsman icke må förmen att sin riksdagsmannabef ning utöfva. Väl vore det icke ett direkt menande att fråntaga embetsrhän någon delafd ras lön för den tid de äro riksdagsmän, men otvi velaktigt skulle det för dem utgöra ett hinder att fullgöra deras riksdagsmannauppdrag. Tal. ville dessutom fästa uppmärksamhet på ltr rättvisor, som deraf skulle uppkomma. De flesta lc riksdagsmän, om hvilka anmärkning i förevarande s hänseende blifvit gjord, vore skollärare och dessa t finge aMlöna sin vikarie för ett halft år, under det lå deras egen ersättning blott utginge för 3 år. li Dessutom skulle förlusten drabba de lägre tjenste-z männen, som nödvändigt behöfva vikarier, under i det de högsta embetsmännen, som kunna bivista 1l riksdagen utan tillförordnad vikarie, icke af sina g ce löner skulle behöfva a något afd Den i förevarande punkt framställda anm rodde tal. böra utgöra föremål för lagstiftn i fö ing, en åsigt den kämmaren ättle dt, då den gillat en i dettalu ende väckt motion, ehuru denna fråga genom 1i 1 S kning ö I första kammarens afslag för innevarande riksdag förfallit. Hr Bergström instämde med den föregående i tal. i bans yttrande om frågans formella behandk ling, hvilken tal. ansåg öfverensstämmande hvarz ken med grundlagens anda eller bokstaf. Visser-VY ligen kunde det af utskottet begagnade sätt tjena N 6 y till att kittla nyfikenheten och kringgå tryckfrihetsförordningens bud, att statsrådsprotokollen icke kunna till tryckuing befordras; men manY kunde om dess bemödande säga, att det kört upp i med kanoner, men i vågat lossa ett pistolskott. Hvad beträffade första punkten, ansåg tal. ingen o tjensteman vara tvungen att afstå nägot af sinn lön, då han icke sökt tjenstledighet, utan blifvit !d utsedd till riksdagsman, ett uppdrag, hvilket han k icke egåe rätt att afsäga sig. För sin del skulle!g tal. ställa den räntmästare under fiskalisk aktion, !P som vägrade att utbetala hela hans lön äfven för!k den tid tal. vistades vid riksdagen. Till försvar s för regeringens uppfattning hade praxis blifvit !u åberopad, och tal. ansåg häfdvunnen praxis vara s en lika lefvande rättskälla som den beskrifna la-r gen, och betecknade den af utskottet gjorda ani! mälan som ett försök att inskränka regeringens ; s D sj n 1 rätt att använda besparingarne å hufvudtitlarne. I afseende på 2:dra punkten ville tal. instämma med den af hr Landgren afgifna reservation, att utskottets motivering ginge ut på konungamaktens kringskärande och statsrådets successiva förvandling till en delegation af riksdagen. I den 3:dje punkten hade utskottet på ett ställe påstått att föredraganden (statsrådet Lagerstråle) cke yttrat sig i sjeltva saken, men på ett annat älle att han yttrat sig i sjelfva saken. För sin lel fann tal. de af föredraganden anförda sl fullt tillfredsställande, och visade att dessa skäl dessutom vittnade om en synnerlig månhet om kommunens bi Ej heller saknades konstitutionella prejudikater. — Utskottets hufvudsakliga unmärkning vore, att ej alla af konungens ri vare yttrat sig om, huru 23 af kommunalfi ngen för Stockholm borde tydas. Till ör detta påstående ligger uppfattningen, at ådet är lika organiseradt som domstolarne. Men lå detta icke är förhållandet, kunde icke heller I lomstolarnes former tillämpas på statsrådet. — Jo Utskottet hade befarat, att om det nu begagnade o! aringssättet skulle godkännas, den praxis lätt h le kunna utbilda sig, att ett tillstyrkande afb minär åtgärd skulle komma att fritagaD ne från skyldigheten att afgifva yttrande ci sjelfva saken och derigenom från ansvarighet. Denua forhåga vore ogrundad, enär 9 8 K. F. sjorde den statsrådsledamot, som ej si ild mening till protokollet anfört, ansvarig för det beslut konungen fatta Den ifrågavarande Sn i stockholms ag vore så svår att tyda, tt hvarje gång den tillämpades skulle säkerligen ppstå tvist om dess tydning; och om alla Sver3 domstolar blifvit ålagda att yttra sig om den fråga, som gifvit anledning till utskottets anmärkningar, skulle säkerligen lika många yttrat sig för hvardera meningen. Hvad beträffade rättsfrågan, tten fattades i vidsträckt be else, alla ärenden som i konseljen behandlades sägas vara rättsfrågor. Utskottet hade dock tydligen menat att t letta ärende hörde till et särskildt slag af mål, som fordrade en noggrannare undersökning än wdra. Tal anställde derefter en undersökning om 4 kommunens förhållande till staten och kom tillh let resultat, att det ifrågavarande ärendet vore !YV vt en rent konstitutionel karakter. Tal. vore lika d varm vän som utskottet af den konstitutionella nsvarigheten, hvilken tal. liknade vid barken, som omgifver och skyddar konungamaktens träd. ? Lika litet som någon borde tillåtas att skada denna b bark, lika litet borde någon tillåtas tränga sig ec mellan barken och trädet, mellan konungen och! q hans ansvarige rådgifvare. Hvad slutligen angick 4:de punkten, så hade ntskottet derutinnan framställt önskningar, huru regeringen enligt dess tanke bort gå till väga. S Derigenom hade utskottet i sjelfva verket öfver-a skridit sin befocenhet. enlist hvilken det har det! ue så kunde, i fall Q