Aftonbladet – 24 mars 1868, sida 3

I mer en verkligen ganska märkvärdig uppsats. Det; är en redogörelse för det amerikanska skolväsendet. Nu vet hvar och en, att i Amerika den egentliga folkskolan i allmänhet endast meddelar undervisning i verldsliga ämnen, under det att för religionsundervisningen blifvit sörjdt på annat sätt, Det hör icke hit att närmare redogöra för de anordningar man i detta afseende vidtagit; jag vill blott anmärka, att detta system synes hatva verkat fullt ut lika väl som vårt, om ej bättre. Att det emellertid icke tillfredsställer alla, är nogsamt bekant, och så är t. ex. förhållandet med en i ofvannämnda folkskoletidning refererad skrift om det amerikanska skolväsendet, utgifven af en tysk, som vistas i detta land och hvilken på ett särdeles ofördelaktigt sätt yttrat sig derom. Nu har visserligen den svenske referenten sagt, att det möjligen ligger någon öfverdrift uti den tyska afhandlingen, men .att den i allt fall förtjenar beaktande; och han inlägger icke med ett enda ord någon protest emot den totaluppfattning, som genomgår afhandlingen. Jag ber att få uppläsa ett stycke deraf: Nu veta våra läsare väl, att vi icke hysa den mening, att alla offentliga skolor borde samt och synnerligen utrotas: de äro ett med vår statsförfattning sammanhängande nödvändigt ondt; men vi yrka, att de ock borde erkännas och betraktas såsom ett sådant; Alla blott menskliga bildningsmedel (t. ex. matematik, språkstudier, realämnen 0. s. v.), äfs de drifvas än så högt och på bästa dock -menniskan qvar i hennes naturliga de göra henne klok, men låta henne förblifva gudlös, ja göra henne ännu ogudaktigare; ty allt vetande, som icke ställer sig i Kristi och kärlekens tjenst, uppblåser. Till och med de vetenskapliga studierna på dessa områden behöfva uppbäras af Guds ord, måste genomträngas och luttras deraf och förnämligast åsyfta Gudås ära. Eljest löpa de fara att endast bidraga till utbredande af denna dödsens lukt, som visserligen ej förnimmes af dem, som förblifvit i andens dödstillstånd. — En sådan åsigt rörande undervisningen i folkskolan finner jag för min del verkligen så vådlig, att det är med den allra största förundran jag läst denna artikel i en tidskrift, utgifven under sådana auspicier som denna. Att det anförda exemplet af en dylik uppfattning emellertid icke står enstaka, utan att denna riktning verkligen tyckes arbeta att göra sig gällande inom regioner, som stå ledningen af vår offentliga undervisning ganska nära, derpå har man bevis uti en annan skrift, som jag äfven har i handom och som har till titel: Öm åskådningsundervisningen,. Densamma är, äfvenledes af tysk författare, men utgifven i svensk öfversättning. För dem af kammarens ärade ledamöter, som icke äro pedagoger, tillåter jag mig nämna, att hvad man kallar åskådningsundervisning är, 1 fråga om den första barnaundervisningen, egentliven detsamma som man inom filosofien kallar den induktiva metoden, eller förfarandet att från det konkreta gå till det abstrakta, från tingens yta till deras doldare egenskaper, från verkningarne till orsakerna. Med ett ord, åskådningsundervisningen afser att först slå an på lärjungens yttre sinnen, för att sedermera genom frågor och resonemang leda hans uppmöärksamhet till hvad som ligger mer aflägset och sålunda från hvad man ser leda sig till hvad man icke ser. På detta sätt kan en skicklig lärare mången gång från betraktelsen af det obetydligaste föremål -— en blomma, en sten, hvadhelst det må vara — leda sig till de högsta begrepp, så, om det vore äl Ja till skapelsen och alltings upphof. Den nyssnämnde tyske författaren, hvilken synes uppträda för att reformera pedagogiken, har emellertid en alldeles motsatt d åskådningsundervisningen. Han skapelsen, d. v. s. tager till utgångspunkt den mosaiska telsen öm skapelsen; och hans bok är indelad i sju kapitel efter de sju skapelsedagarne. För hvar och en af dessa dagar lemnas en redogörelse för några af de hufvudsakligaste naturföremål, som derunder kunna hi as. Så t. ex., när det talas om solens och stjernornas skapelse, tager författaren sig deraf anledning att anställa några astronomiska betraktelsi under det skapelsen af växterna och djuren nleder till en framställning i naturalhistorien. Närmast kan boken emellertid anses utg ett konglemerat af lösryckta bibelspråk ur Gamla och Nya testamentet, sammankittade med naturalhistoriska skildringar och sedolärande berättelser, hvilket allt, hvart för sig, kan vara ganska godt, men, såsom ett helt, och ämnadt till en pedagogisk ledtråd förefaller, minst sagdt, ganska märkvärdigt. Hvar och en finner, att förfaringssättet är någonting helt annat än åskådningsundervisning, — hvad det utgifver sig vara — snarare motsatsen deraf; och synnerligen betänkligt förefaller det sträfvandet att vilj å t och vis stödja allt, äfven naturhistoria och dylikt, på bibeiauktoritet; ty författaren synes tillhöra den sk som anser det såsom en förmätenhet att våga an taga, att man ser med ögonen eller att 2 gånger 2 är 4, såvida man icke till stöd derför kan åberopa ett bibelspråk. Denna metod är på samma gång ett hån mot förnuftet och ett missbruk af bibeln. Det oaktadt finner jag ingenting besynnerligt deruti, att densamma äfven kan hafva sina anhängare. Jag tillät mig härom dagen säga, att filosoferna ofta verkligen gått långt i det absurda, och jag tillägger i dag, att äfven pedagogerna mången gång gjort ganska lyckade bemödanden att följa dem i spåren. Det förvånar mig således icke, att en tysk pedagog kunnat författa en bok af ofvannämnda beskatienhet; men hvad som måste förvåna, är, att en sådan bok blifvit på svenska öfversatt och förordad af lektorn i pedagogik ! vid statens seminarium för bildande af färarinnor, samt att densamma blifvit ganska vänligt anmäld i en med offentligt understöd af en seminariiföreståndare, i förening med seminari och folkskoleinspektörer, utgifven tidskrift för folksko-1ö lan — ja, till och med antagen till ledning vid undervisningen. ic Emellertid har, på grund af dessa och dylika företeelser, den misstanken uppstått, att ett så-sc dant sätt att betrakta folkundervisningen skulle d omhuldas af departementet. Såsom förut nämnts, fö vill jag för min del tro, att så icke är förhållanål let, utan att man på detta håll tvärtom uppfattar er ristendomsundervisningen i folkskolan såsom den ge bör uppfattas, eller ått densamma skall bedrifvasm med lif och värma, men icke med denna slags ri ifverdrift, som gör sig gällande uti de af mig iberopade skrifterna, och som, långt ifrån attm endomen. ut från flera håll hört yttran-te jag nyss nämnt, och dervid hr va sagna, betänkligt skadar sjeltva kris Men just emedan j len i den syftning j lepartementschefens förmodade uppfattning af ,egagna detta tillfälle, för att fösta hans uppnärksamhet på saken. Vi veta väl, att här i landet den underordnade enstemannen intager en jemförelsevis ganska jelfständig ställning gent emot sina män, ja, utt någon gång denna sjelfständighet till och med ir större, än egentligen är nyttigt; och man får lerför endast med varsamhet från de underordrades uppträdande sluta till igter, som äro lande hos de styrande. Detta oaktadt är det äl förlåtligt, om den stora allmänheten icke Iräckligt reflekterar häröfver, utan verkligen nången gång tillägger den lägre tjenstemannens örfarande en högre betydelse, än det måhända i rerkligheten eger. Detta är uu den anmärkning, jag velat till hr lepartementschefen framställa, och jag är förvi ad, att densamma icke upptages unnorlunda, än ag afsett, eller såsom en önskan att göra hr devartementschefen bekant med förhållanden, som, rest de få utveckla sig, kunna på ctt mindre rdelaktigt sätt inverka på folkundervisningen ;ch på omdömet om ledningen af folkskolans anselägenheter. Statsrådet Carlson anmärkte först, att, om i lmänhet den frihet embetsmännen ega i vårt land, sjorde det svårt för den som står i spetsen för en rvaltning, att ansvara för alla underordnades åtsärder, så vore det på undervisningens område en en omöjlighet för departementet att ikläda sig insvar för den skriftstillareverksamhet, som från ärarne utginge. För så många särskilda riktninvar och så många olika åsigter fi rågan fått sitta emellan, har jag ansett mig böra på nnes det utrym