Aftonbladet – 24 mars 1868, sida 3

Hr Siljesiröms interpellation till ecklesiastikministern i andra kammarens sammanträde den 16 d:s. Hr Siljeslröm. Då chefen för ecklesiastikdepartementet här är närvarande, tillåter jag mig att till honom framställa en förfrågan i afseende på några omständigheter, rörande anslag, som blifvit beviljade att utgå från de i denna punkt omförmälda besparingarne, on förfrågan, hvartill jag funnit anledning af hvad jag strax skall hafva ran nämna. På förhand vill jag dock uttala min öfvertygelse derom, att det fria användandet af dessa besparingar är i departementschefens hand särdeles gagneligt för folkundervisningens befrämjande, ty många omständigheter kunna förekomma, hvilka icke på förhand låta beräkna sig, och då det kan vara af stor vigt för departementschefen tt ega medel till sin disposition. Ofta kan man i sådana fall genom ganska små anslag vinna verkligen stora resultater. Jag har således i det fallet ingen anmärkning att göra emot dessa besparingars användande, men det är klart att det i enstaka fall lätt nog kan insmyga sig missbrui, som åstadkomma, att det psatta ändamålet icke vinnes, och det är för att fästa uppmärksamheten å ett sådant missbruk i ett specielt fall, hvilket blifvit med ledsnad anmärkt af många bland folkskolans vänner, som jag tagit mig friheten att här begära ordet. För att för kammaren göra klart, hvarom frågan egentligen är, ber jag att i minnet få återkalla de bestämmplser i afseende på folkskolans indamål, hvilka uttalades vid 1840 års riksdag, då första grunden lades till en ordnad folkundervisning i vårt land. Ändamålet med den nya institutionen förklarades då vara att, jemte bibringande af en lefvande kristendomskunskap, befrän medborgerlig bildning. Dermed åsyftades bland annat — hvad äfven särskildt betonades — att vårt bondestånd skulle erhålla cen bildning, som kunde göra detsamma alltmer och mer skickligt att häfda sin plats inom den dåvarande representationen. Denna folkskolans bestämmelse har numera fått en ökad vigt genom det nya representationssättet, och samma skäl, som förefanns vid 1840 års riksdag, att ur denna synpunkt uppfatta folkskolans betydelse, qvarst äledes med ökad kraft. I den nya folkskolestadgan har emellertid icke influtit någon närmare bestämmelse rörande folkskolans allmänna. ändamål, hvaremot stadgan för folkskolelärareseminarierna verkligen innehåller en sådan, af hvilken man möjligen skulle kunna sluta, att folkskolan hufvudsakligen vore ämnad till en kristendomsskola. Man har äfven på senare tider mer och mer hört talas om en ven pietism, som skulle hafva gjort desvis inom seminarierna, och g har äfven antydningar derom, att denna speciella riktning skulle vara öfverensstämmande med den uppfattning af folkskolan och dess undervisning, som förefinnes inom ecklesiastikdepartementet. Jag tror mig emellertid åtminstone i någon mån veta, huru dessa frågor uppfattas inom departementet, och att i hvad j här går att yttra jag icke riktar någon anklagelse mot depa tementschefen. Jag har dock ansett mig böra sta hans uppmärksamhet derp saknar skäl, I v synas berättiga till ett antagande, som man tidt och ofta hör upprepas, men som jag hoppas att här få hör ig gällande för da veuerlasdt. Jag har ett mycket åberopadt vittnesbörd här i hand. I Linköping utgifves en tidning för folkskolan af dervarande seminåriiföreståndare, under medverkan, såsom det heter, af fiere seminariiare och folkskoleinspektörer. Densamma är ven hugnad med offentligt understöd och har Å s onekligen en viss ofiiciel, celler åtminstone 0 prägel. Redan vid förra riksdagen ådrog sig denna tidskrift en viss uppmärksamhet genom den polemiska ton, hvarmed den behandlade riksdagens förhandlingar i afseende på folkskolefråan. Jag vill emellertid icke nu fästa mig dervid, j heller vid tidskriftens i allmänhet temligen underhaltiga innehåll, ehuru man icke kan annat än önska, att hvarje sida af en med offentligt understöd utgifven tidskrift, afsedd att tjena till led-, ning för folkskolelärarne, måtte kunna egnas åt i afhandlingar, som mera direkt beröra sjelfva hufvudändamålet, än förhållandet torde kunna anses vara äfven med de bästa uppsatser om naturens frid eller tolkningen af en eller annan bibelvers. Vid allt sådant vill jag d icke nu uppehålla mig, men, hvad jag trott förtjena ej mindre hr departementschefens än kammarens uppmärksam