Aftonbladet – 24 mars 1868, sida 2

IICACA-OUVEFLUTER (ar al 1f3ej TRIO WVÄCka tbinis rikaste glansperiod och, röjer, om den kä 1 icke i melodiskt hänseende kan mäta sig tu ed hans begge förnämsta symfoniska verk: !let wverturerna till Vattendragaren och AnaI A reon, emellertid så genom stilens storhet peg mm det obegränsade herraväldet öfver -or-ch esterns resurser i allo den öfverlägsne mä-lro ren, som, sedan han genom Lodoiskai llständigt brutit med slentrianen, iMedea id ;rsmår äfven att imitera konstens väldigaste lhe eroer och genom en ny pröfning af sitt snilIna s krafter bereder sig till de snart följande så torverk, hvilka skulle göra hans namn odöd-m ot. En fin nyansering är i utförandet aflhe etta arbete det väsentligaste och kom detiA u också i rikaste mått till godo. er P Afven Mendelssohn kan under det tidskifte, ),) varifrån de tre Davidiska psalmernas mu-lkq ikaliska omklädnad härstammar, i flera hän-lu eenden räknas bland klassiska kompositörer. o; )a han, är 1835, flyttade till det strängtj;, lvarliga och grundligt lärda Leipzig och erstädes blef tongifvande, försvann ur hans tj musikaliska diktning det tjusande svärmeriet Id rån dess äldsta period, och hans stil blef!J era manlig och storartad, på samma gång t ycket af hans egendomlighet gick förloradt. !F, ndre är detta förhållandet med den 9ö:te la salmen, som redan gifvits af Harmoniska lt ällskapet, och i hvars många skiftningar en!h raktfull orientalism träder i dagen; hvar-ly mot den 42:dra (likasom den 114:de) är ett lt emligen oinspireradt kabinettsstycke, hvarilr len herrliga formens klassiska skönhet fary rsätta bristande nyhet och originalitet i nnehållet. Här likasom i Paulus och Elias g ir maöstron en förträfflig, djupt beräknande mnordnare, som tillegnar enhvar af de ikomvositionen samverkande faktorerna sin särskilda, med rätta honom tillkommande uppvift. Den Just att uttänja ämnet, som är en f Mendelssohns svagheter, röjer sig någon ng i soli och ensembler; men de begge körna, som börja och afsluta tondikten, äro synnerligen väl affattade; särdeles slutkören, ) som kan kallas en mönsterbild af friskhet i örening med lärdom och utgör arbetetsr slanspunkt. Tyvärr innehåller detta numjr ner mirakulösa svårigheter för de utförande. !t Kompositionen återgafs föröfrigt med myc-lj cen förtjenst såväl af solisterna, bland hvilka r u Michaöli, såsom alltjemt i den andliga l en, framstod i hela sitt värde, som äfven v vf den väl inöfvade kören och orkestern. I g a t C 6 Haydns verldsberömda symfoni elektriserade ihörarne och tillskyndade kapellet de lifligaste bifallsyttringar. Sitt namn torde detta mästerverk ha erhållit för några krigiska toner my förekomma i allegretton; det hade för rigt ingen heroisk kårakter; men en älskirdare tondikt har man svårt att tänka sig. s De i sin enkelhet ofta underbart konstrika ! harmonierna, formens klassiska lagom, del sprittande melodilekarne, den alltid väl hållna, någongång oöfverträffliga instrumentationen, på allt detta igenkänner man den stora mästaren, och arbetets intagande förklädnad till: lek, innehållets obeskrifliga behag, den gladlynta och godmodiga qvickheten, den aldrig ikande förmågan att underhålla intresset är här, likasom oftast, de tillbedjansvärda grunddragen hos Haydns lyckliggörandel sängmö. De nummer ur Idomeneo, som afslutade konserten och tillsamman bildade dess intressantaste företeelse, voro ett med godt omdöme gjordt urval ur innehållet af Mozarts äldsta storverk och återgåfvos, med ett enda undantag, tillfredsställande och väl. På den praktfulla och för sin tid väsentligt nya ouverturen följde den rytmiskt lifvande kör, som skildrar de fångna trojanernes frigifvande, samt Electras karakteristiska aria, begge ur operans första akt. Ur andra akten förekom den scen hvarunder Idomeneo, som beslutit att låta sin son Idamante ledsaga Agamemmons dotter Electra till Argos, på stranden tager afsked af de resande. Kören (Placido e il mar) är en förtrollande teckning af naturens lugna skönhet, och Electras deltagande deri målar i de ljusaste färger den frid hon vunnit och den lycka hon lofvar sig. Finalens afskedsterzett är ett mindre framstående konsertnummer; så mycket mera dramatiskt anslår orkestermålningen af den plötsligt utbrytande stormen, och slutkören (Corriamo, fuggiamo) har än i dag icke funnit sin like. Tredje aktens qvartett, den äldsta af de många underbara ensembler, hvari Mozart visat ett så glänsande mästerskap bäde i att sammangjuta och i att individualisera, skildrar med stark dramatisk färgläggning Idomeneos förställning, Electras svartsjuka, Ilias och Idamantes sorg, då konungen : åter vill förvisa sin son. Kören (O voto tremendo) tecknar folkets bedröfvelse, då hemligheten, att Idomeneo lofvat offra vill Neptunus den förste, som han i hemmet skulle möta, ochjatt denne är Idamante, omsider uppenbarats, och eger likasom den derpå följande offerbönen ett religiöst allvar och en gripande poetisk kraft, som erimrar om den herrliga Titusfinalen. Slutkören (Scenda amor) är deremot ett temligen sedvanligt folket jublar, hvarmed enligt tidens smak hvarje stor opera skulle förklinga. De flesta bland dessa nummer utfördes med stor förtjenst. Bland solisterna utmärkte sig synnerligen fru Michaöli (Electra), hr, Labatt (Idomeneo) och fröken Lublin (Idamante). Med undantag af fuggiamot, som icke rät ville hålla tillsamman, löste äfven kören värdigt sina lika svåra som tacksamma uppgifter, och kapellet skördade af sådana praktnummer som ouverturen, stormmålningen och ackompanjemanget till bönen mycken berömmelse. Att söka redogöra för arbetets betydelse såsom moment i den musikaliskt-dramatiska konstens utvecklingshistoria skulle föra oss alltför långt. Att Mozart redan i detta storverk gör epok, att han redan nu visar sig. ega den dubbla förmåga att fullända och pånyttföda, som sedan gjorde honom till tonernas konung, visar äfven det ytligaste betraktande af musikdramats ståndpunkt och förhållanden under den period, då Idomeneo komponterades. Det, hvarmed denna tondikt alltid skall tjusa åhöraren, är dels den ädla och klara uppfattning af antiken, som, såsom ett ingifvelsens verk, röjer sig deri, dels den ungdomliga lust och glädje, djerfhet och ifver, om i hela partituret intager oss och fordrar vår hyllning. Mozart befann sig i djupt betryck, då han af Baierns kurfurste fick uppdrag att komponera denna festopera, hvartill abbe Varesca skrifvit en tråkig text. Den 8 Nov. 1780 börjades arbetet — den 29 Jan. följande år gafs det första gången i iänchen. Dresdner-operan bibehåller det onu i sin repertoar. T somtörelse med en så sällspord musika-l: