Aftonbladet – 24 mars 1868, sida 2

Sedan några år tillbaka hafva den sanna folkbildningens vänner i vårt land med stigande oro nödgats lägga märke till den omständigheten, att de åsigter angående rätta sättet för handhafvandet af folkskolans anselägenheter, hvilka synas omfattas af den nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, ingalunda stå i öfverensstämmelse med den uppfattning af denna skolas ändamål och af medlen för detsammas förverkligande, hvilen af den tänkande och bildade fosterlandsnnen mäste godkännas såsom den riktiga. Det är ej längre endast en på mer eller mi dre lösa grunder stödd förmodan, utan beklagligtvis ett genom mångfaldiga talande l: omständigheter tillräckligt bestyrkt faktum, att hr statsrådet Carlson, särdeles under de sistförflutna åren af sin embetstid, visat en påtaglig beredvillighet att, ställa sig till ef-l. terrättelse de opinioner och önskningar i fråga om den allmänna undervisningen, hvilka nu-l. mera ega sitt egentliga och snart sagdt sitt enda stöd inom den statskyrkligt-prelatensiska fraktionen och dennas organer inom presli sen. Huruvida hr statsrådet verkligen för : egen del i allo ansluter sig till denna fraktions verldsåskådning samt dess uppfattli ning af lifvets och bildningens stora frå-l: or, eller han blott anser det vara af en klok politik förestafvadt, att i allt hvad pål. honom ankommer underlätta och tillgodose .den yttersta högerns, sträfvanden — denna fråga är för sjelfva saken såsom sådan af underordnad betydelse. Den styrandes personliga öfvertygelse må i detta fall vara hvilken som helst — visst är, att hr statsrådet genom sina handlingar år ifrån år åtminstone gifvit sig utseende af att i kyrkliga och pedagogiska frågor hylla åsigter af ungefärligen samma halt som de, hvilka förkunnas 1 tidningar och tidskrifter sådana som Wäktaren och Teologisk Tidskrift eller i hr Anjous med statsmedel understödda Tidning för Folkskolan. Och detta förhållande har naturligtvis ej kunnat undgå att väcka bekymmer hos alla dem, som i folkskolans frigörande från den kyrkliga reaktionens förmynderskap se ett af de förnämsta vilkoren för en lycklig lösning af den nationella bildningens lifsfrågor. Farhågor af ofvannämnda slag hafva nu börjat göra sig gällande äfven vid riksdagens debatter angående de till undervisningsväsendet hörande frågorna. Senast framträdde de vid rektor Siljeströms af oss förut omnämnda interpellation till ecklesiastikministern vid andra kammarens sammanträde den 16 dennes. Med anledning af en punkt i åttonde hufvudtiteln beträffande dispositionen af besparingar å anslagen till folkundervisningen, begärde hr Siljeström af statsrådet Carlson en förklaring, som möjligen kunde häfva de betänkligheter och den oro, som hos mången hade uppstått öfver den pietistiska riktning, hvilken man trott sig spåra i ledningen at skolans och isynnerhet folkskolans angelägenheter, och hvilken man ansett hafva ett stöd hos departementschefen sjelf. Talaren ville för sin del dock ogerna antaga, att så vore förhållandet, men åtskilliga otillfredsställande tecken visade sig, hvilka han ej kunde frånkänna en viss betydelse. Hr Siljeström påpekade härvid det krassa innehållet i den ofvannämnda med understöd af statsanslag utgifna Tidning för Folkskolan, hvilken, bland annat, med beröm omnämnt ett af seminarieadjunkten Olbers utgifvet opus om äskådningsundervisningen, som till grund för sin uppställning af ämnena har antagit de sex skapelsedagarne, — ett arbete, som, enligt hvad talaren påpekade, vore stridande mot allt sundt förnuft och menligt för all bildning. Ehuru talaren ej kunde föreställa sig, att dylika åsigter kunde hafva något stöd hos departementschefen, skulle det dock för mången vara hugnande, om de betänkligheter, som i detta fall uppstått, kunde blifva häfda. Göteborgs Handelstidning, som i en ledande artikel redogör för hr Siljeströms hemställan till ecklesiastikministern, yttrar med anledning af den senares svaromål följande: På denna interpellation afgaf hr statsrådet Carlson ett svar, som visserligen icke spred mycket ljus öfver saken, men likväl innehöll ett moment, som är att taga fasta på. Hvad den ifrågavarande tidskriften angår, syntes hr Carlson ingalunda vilja inför riksförsamlingen och nationen dela ansvaret med dess redaktion för den riktning den representerar. Hr statsrådet uppställde en mycket liberal princip för statens ställning till. tidskrifter, som af offentliga medel njuta understöd. Styrelsen kunde nemligen ej, enligt hr statsrådets åsigt, tillvälla sig något inflytande på en tidskrifts redaktion; detta vore stridande dels mot den stora sjelfständighet, som de underordnade tjenstemännen i vårt land egde, dels emot den tryckfrihet, som här vore rådande. Detta är, såsom man finner, en särdeles vacker och frisinnad grundsats, åt hvilken också hr ecklesiastikministern gifvit en obegränmsad tillämpning i fråga om hr Anjous tidskrift. Det är vår skyldighet, att på hr ecklesiastikministerns ord antaga, det denna grundsats är den verkligt ledande för hans handlingssätt, och att han icke begagnade den endast tillfälligtvis såsom en sköld för att betäcka en sårbar och ömtålig punkt i förvaltningen af hans embete. Vi äro likaledes på hr ecklesiastikministerns ord skyldiga att antaga, det den vidriga quasi-pietism, den argsinta opposition mot.ett tidsenligt ordnande af folkundervisningen, det uppenbara syfte att göra skolan uteslutande till ett verktyg i händerna på en trängbröstad, mot det medborgerliga lifvets utveckling fiendtlig sekterism, som framträder i nämnda tidskrift, ingalunda åtnjuter hans särskilda beskydd eller är en spegel af hans egna åsigter, utan endast haft tillfälle att utveckla sig i skygd af den proklamerade grundsatsen, att äfven de redaktioner, som åtnjuta statsanslag, ega full frihet att verka för sin riktning, skulle den ock vara diametralt motsatt ecklesiastikministerns. Allt detta innefattas otvifvelaktigt i hr ecklesiastikministerns ord, när man, såsom tillbörligt är, betraktar dem såsom en uppriktig och ärlig förklaring och ej såsom en skygg och omanlig undflygt. Häraf följer — och det är detta vi vilja påpeka — att om en tidskrift af helt annan anda, redigerad af vetenskapligt bildade män med nit för olans sak, skulle uppkomma, denna har