Aftonbladet – 23 mars 1868, sida 3

väg ljudet af de aflägsna kyrkoklockorn: som kallade till gudstjensten. Elna satt på förstuguqvisten och lyssnad till dem, och tänkte på Sven. Hon var en sam hemma. Modren hade begifvit sig ti kyrkan. Elna gick i minnet igenom den tid son flytt sedan julen. Huru ofta hade icke Sve under dessa månader varit på Wiväg, ocl huru glad hade icke Elna varit, då han iblanc stannade der flera timmar och språkade... Kunde det vara för hennes skull han kom Hon blef så varm om kinden, då en röst inom henne svarade: För hvem skulle det el. jest vara? Hastigt lyftade hon upp hufvudet. Någor kom gående. Hon blickade åt vägen... och se der kom föremålet för hennes tankar. Nä han stod framför henne, sade han: — Blif icke häpen, Elna, för det jag kommer, då ni är allena. Jag såg er mor ensam begifva sig till kyrkan, och då beslö jag uppsöka er här i dag, Jag har något a vigt att tala med Elna om. Han tog Elnas hand och lade den mellar sina, i det han satte sig bredvid henne på förstuguqvisten. Tycker Elna illa om att jag begaf mig hit? frågade han och såg innerligt på henne Nej, det gör jag inte, svarade Elna, röc som ett körsbär. i Godt. Vill Elna lofva att tala uppriktigt med mig? . Sven höll alltjemt hennes händer emellan sina. Gerna. ..fven om jag skulle komma att språka litet, om adjunkten?, Åfven dån, sade hon rodnande och drog undan sin hand; men jag tycker att om honöm är ingenting att säga.