Aftonbladet – 23 mars 1868, sida 3

EN 5 fre vv nande såsom affär, hvarvid, då aftalet fullgt res, ingen låntagare behöfver känna sig stå tacksamhetsskuld. Af hvad nu blifvit a fördt, torde få anses ådagals, gdt, att beslut om de 600,000 riksduxierna saknar allt h tresse för det s, k. privatbankintresset. Fråcan har en annan allvarligare sida, oc denna är, att man synes med allt för st benägenhet vilja omfatta metoden, att up låna för allmän räkning. Det är ej ur mai naminne då rädslan för att upptaga statsli var så stor, att ingen kunde tänka sig, a tre stånd utaf de fyra någonsin skulle be sluta sig för sådan skuldsättning. Sedan koi en period, under hvilken man upptog lån och för utförandet af statens jernvägsbygg nader. Man förklarade högtidligen, att de icke kunde komma ifråga att upptaga stats lån för andra än rent produktiva ändamå I Läran är förtjent af all uppmärksamhet, oc ej utan fara. kan man frånträda densamm: Men nu hafva vi just under diskussionen 01 bankovinsten fått höra alldeles nya läror så som t. ex. när man i alla fall skall upp låna, så kan man ju upplåna litet mera Man har således icke allenast kastat öfver bord den grundsats, att blott upplåna för ut förandet af jernvägsbyggnader. Man befatta sig ej vidare med att uträkna huru mycke som kan upplånas under pretext att man re dan användt en motsvarande summa af stats medlen på iernvägsbyggnader, man går i stäl let raskt på och upplånar icke allenast fö att söka undvika att skatta, utan man vid gar äfven statens lånebehof för att kunna an vända en del af den statsinkomst, som kal las, bankovinst, till förmån för lånesökande riksbanken. Detta förfaringssätt vittnar on en stor benägenhet att kasta sina egna bekymmer på framtiden. En annan märkvärdig omständighet förtjenar att tagas i betraktande. Hvarje gång nemligen fråga uppkommer om bankovinsten: utlemnande ordas vidlyftigt om bankens kasse och utelöpande banksedlar. Man antagei att ifall bankovinsten aflemnas riksbanken: invexlingsförmåga skulle sättas på spel. Detta föreställningssätt härflyter ifrån den gamla benägenheten att anse riksbankens sedlar såsom kapital och Tumba pappersbruk såsom en guldgrufva. För att skingra dylika förvillelser vore ganska väl om bankoutskottet behagade anbefalla, att en särskild afdelning inrättades i riksbanken för att vårda och upprätthålla banksedelutgifningsrätten. Denna afdelning skulle såsom tillgångar ega silfver och guld, vexlar i utländskt mynt och räntebärande obligationer, samt såsom skuld utelöpande banksedlar. Denna afdelning hade då att besörja invexling af banksedlarne och att tillse att de ändamälsenligaste valutor anskaffades såsom kassareserv, nemligen sådana hvilka utan allt för stor uppoffring kunde förvandlas till silfver eller guld. Vinsten af diskontkontorets och lånekontorens rörelse kunde sedermera utan tvekan till statens allmänna behof aflemnas, ty man vore fullt säker att icke då någon banksedel i deras händer vore sämre än mynt. Man kunde derefter hoppas slippa höra talas om någon bankovinst, hvars utbebetalande vore vådligt för riksbanken. Det vore åtminstone omöjligt att längre skylla på banksedelinvexlingen. Den af oss untydda metod är icke ny. Den har länge vegagnats af Englands bank och torde deröre vara förtjent af uppmärksamhet. orre art reda Fr nan Ar må neat