Aftonbladet – 21 mars 1868, sida 2

Hd MUIVL UPMMANABR VI MAD MM NIDDA OMM Sö taniska förstoringsbegär. N harles J. Auderssons död. Under denna öfverskrift innehåller South frican advertiser and mail den 29 sistlidne anuari en artikel, som vi här meddela. År efter år och månad efter månad är et vårt sorgliga värf att inregistrera mäns öd, hvilka utmärkt sig bland sitt lands och ina landsmäns välgörare och vid sin hädand lemna tomrum efter sig, hvilka deras fterträdare finna det svårt att fylla. Åter n af dessa hafva vi i dag att omtala — sharles John Andersson, en af de modigaste ipptäcktsresande, den uppmärksammaste naurforskare, den mest entusiastiske jägare och lerjemte lika mild och anspråksl känslor ich sätt som oförtruten och oförskräckt, då van omgafs af de förskräckligaste faror. Churu svensk till börden var hr Andersson ngelsman till blodet och en verklig sydvfrikan genom adoption. Af sin far, L. Lloyd, ;squ., en med nägra af de bästa familjer i England beslägtad gentleman, som förvärfvat sig ett utmärkt namn såsom författare af lera välbekanta böcker om sina äfventyr i Skandinavien, ärfde han passionen för jagt och för naturen till och medi hennes vildaste och sträfvaste former. Redan såsom gosse antog han af familjeskäl sin mors namn Andersson; och vid 22 års ålder, år 1849, besökte han England och sammanträffade der med hr Galton, som höll på att organisera en expedition för att utforska sydvestra Afrika. Öfverenskommelse ingicks att ham skulle följa med hr Galton på hans äfven tyrliga färd; och följande året uppnådde de Cap Town och begåfvo sig tillsammans till Wolwich Bay, hvarifrån de trän ade fram genom Damaralandet till det då alldeles okända landet Ovampo ända till Ondonga — en tätt befolkad trakt, hvarest omkring 20,000 in vånare finnas inom omkring 30 miles. Om denna resa utgafs sedermera af Galton en högst Nftigt skildrad och intressant berättelse i ett arbete, som med ens stämplade denne gentleman till en af de skickligaste upptäcktsresande. Efter deras återkomst och medan hr Galton var stadd på resa till England, företog sig hr Andersson är 1851 eller 2852 att föranstalta en expeditition för egen räkning till sjön Ngami. Med denna lyckades han förunderligt väl, kom fram till sjön och framträngde en betydlig sträcka norr om denna. Resultaterna af sina iakttagelser och upptäckter på denna expedition såväl som på den föregående offentliggjorde han i gin välbekanta och beundransvärda bok med titeln Sjön Ngami,, hvilken utarbetades under hans eget persomliga öfverinseendei London år 1856 samt ådrog sig uppmärksambet och vann bifall af de utmörktaste litterära och vetenskapliga auktoriteter i England från Athengum till Quarterly Review. Vi minnas mycket väl vårt första möte med honom, som då befann sig i London, på Blomsburysquare i närheten af British Museum och det hjertliga bemötande han rönte af musei auktoriteter, hvilka så förstodo uppskatta de rika och ymniga förråd af specimina, som ban hade fört med sig från Afrikas vildmarker, Följande året återvände han till Cap och tog anställning såsom (verintendent öfver Wolwich Bay grufvebolags grufarbeten. Då dessa icke hade framgång, upphörde anställningen snart, och hr Andersson, hvars passion för resor och äfventyr ännu var lika stark, beslöt en ny expedition in i lande Som hans vän, hr Green, hade missl ett försök att uppnå Cunene — mellan Ovampoland och de portugisiy! sittningarne — beslöt han förnya och följa floden till dess förmodade källa österut mot sjön Ngami. Istället för Cunene kom han till Okovango, en flod, som flyter mot öster; och bär var det som han råkade ut för en ursinnig rhinoceros, som stötte sitt horn i hans lår och gaf honom ett gapande sår, hvilket i flera månader höll honom såom en hjelplös krympling i sitt tält. Vid sin återkomst till Ötjumbinque skref han. en berättelse om sin resa, hvilken snart derefter utgafs i en vacker och högst intressant v lym med titeln Okovangofiodena Kort här— efter ankom han till Capstaden, och år 1867 gifte han sig med postsekreteraren hr Aitchisons syster och begaf sig med henne till tjimbinque i Damaraland, der han hade samlat ett betydligt förråd af varor och hvarest han ämnade slå sig på en vinstgifvande handel, genom att förse elefantjägarne med de varor de beböfde, och i stället skicka boskap och elfenben till Capstaden. För en tid giek detta lyckligt och väl, och störa boskapshjordar sändes ned genom Namaqualand och öfver Orangefloden. Dä kom det olyckliga och bedröftiga kriget mellan damaras och namaquas, i hvilket Andersson ansåg de senare, som voro de anfallande, ha orätt; och som han vistades bland damaras, helgade han sig med sin karakters hela ridderlighet åt deras sak, och då han fann dem vara fega stackare, blef han deras chef och anförare i kriget. Den naturliga följden blef en bitter fiendskap mot honom af anmaquas, så att de boskapshjordar, som han då förde genom deras land till kolonien togos i beslag. Detta var en tillräckligt stor förlust, men något ännu värre kom efter. N I ett anfall af namaquas på hans egen station i Otjimbinque anförde ham dem som skulle afslå detsamma, och i stridens hetta ann han sig öfvergifven af de fega uslingar, för hvilka han hade vågat allt. Han sköts till marken af! en kula, som krossade hans n genom ett underverk. d af snö slog hon armarna