MUSIK. Hr Dybecks aftonunderhållning med norlisk folkmusik sistlidne lördag gaf ett nytt jevis på det outtröttliga nit och den varma. ärlek, med hvilka han omfattar våra folk— ger, jemte det att den i vissa enskildheer af arrangemang och utförande vittnade mm huru länge och träget flertalet af oss bevöfver studera den egendomliga karakteren 108 våra folkvisor och låtar, för att rätt unna fatta och återge det nationella i dem. vå hufvudsakliga misstag begås nästan allid i detta hänseende, två mis: hvilkas imdanrödjande först möjliggör en a, oföralskad framställning af våra folkdiktningar. De flesta arrangörer och återgifvare, förledda. vt molltonarten, inlägga nemligen i dem en nodern sentimentalitet och ett pjunk, som ulideles strider mot deras skaplynne; och som en följd häraf förlängas de ursprungligen raska tempi, och tremuleras i tid och otid, liksom man öfverhufvud förbiser, att våra folksånger ha sin egen, visserligen enkla, men bestämda teknik. Vidare glömmer man oftast att, med undantag för de instrumentala låtarna och dansarne, alla vära folkmelodier hafva ord, som äro af fullkomligt lika vigt som tonerna, när det gäller att uppfatta och återge folkvisor. Musiken anger, här som alltid, den allmänna grundstämningen, medan orden förläna visan dess individuella och konkreta hällning. För den som vill intränga i sjelfva hjertat af vär folkmusik kunna vi derför ej anbefalla nagot bättre studium än det af just orden. Ty om uttrycket att ord och musik äro tvillingfödda någonsin gäller, är det väl om folkets skapelser. Dessa allmänna anmärkningar kunde äfven delvis göras vid framställningen i lördags. En annan, hvilken följer som korollar af det föregående, gäller det sätt, hvarpå konsertgifvaren sammanställt ett par följder af folkvisor till ett slags helt, som dock genast vid åhörandet visade sig sammansatt af temligen olikartade beståndsdelar. Vi förstå ganska väl de skäl, som förmått honom till denna samling, och uppskatta visserligen deras vigt, men vi våga dock tro, att i den goda sakens intresse detta sammanplockande från skilda håll af strödda verser ur visor och lekar bör undvikas, emedan hvarje enskild sångs skaplynne derigenom upphäfves, utan att i alla fall åhöraren kan erhålla något bestämdt intryck af det hela. Mahända lida de korta och endels nästan oartikulerade vallvisorna mindre häraf än de egentliga visorna och lekarne. För öfrigt företedde programmet, såsom vanligt vid dessa aftonunderhållningar, ett rikt och omvexlande urval, mest af nya, delvis förut ej kända stycken, de flesta härledande sig från den högt förtjente konsertgifvarens samlingar. Afven om vi kunde, skulle ej utrymmet förslå för ett ingående på de många numrens särskilda egendomligheter och företräden. Vi anmärka blott, att såväl den instrumentala som vokala afdelningen företedde flerfaldiga verkligt intressanta stycken, såsom de ypperliga folkdansarne med sitt karakteristiska landskapslynne, inledningssången med sin melodi från Skåne, påminnande om de sydtyska luftigt glada sångvisen, vallvisorna och hornlåtarne, af en utomordentlig akustisk fägring, ett par nya humoristiska visor från Östergötland och Jemte