En af stammens förnämsta män kom snart efter vår ankomst på besök till Andersson, som besärde att få träffa Katjepandekka, och sade tilllika, att han var rätt ond på höfdingen. Det dröjde dock åtta dagar, innan han kom till Andersson, då han visade sig rädd och vågade sig icke nära det träd, invid hvilket vi slagit läger, utan slog sig ned ett stycke derifrån. Jag höll på att breda ut några hudar på marken n intill höfdingens plats och gick derpå tillbaka till min stackars ushonde, och tårarne stodo mig i ögonen, då jag måste bära honom som ett barn i mina armar. Allt hvad han sade till Katjepandekka var: Kom ihåg hvad ditt folk har gjort oss. Jag skall låta underrätta MNahumo, Ockikongo och Katnaherero derom,. Derefter bad han mig bära sig tillbaka Tredje dagen efter vår ankomst sade han till mig: Axel, min sista dag är icke långt borta; och följande dar gem den 27 Juni ropade han mig till sig och skret derefter ett bref, hans sista, till sin hustru. Har underrättade mig om prisen på några Varor, som kunde säljas, och rådde mig att icke lemna Dar maralandet förr, än elefantiägarne hb rjade anlända. Dagen efter Katiepandekkas besök afreste vi, Sedan jag först sökt att bädda så beqvämt som möjligt i vagnen åt min herre, hvilket dock icke hindrade, att han led förfärligt vid minsta skakning af vagnen. Tidigt på tredje dagens morgon, just då jag höll på att hjelpa honom i sängen, sade han, att det kändes, som om någonting gått sönder i magen; han blef plötsligt sämre, ett slags grönt slem flöt ur hans mun och han sade till mig: Nu är det snart förbi med mig, Axel. Han bad mig läsa högt några för en döende passande psalmer. Jag uppfyllde hans begäran, och då jag läst ett par af dem, anmärkte han: Hvad den svenska psalmboken är herrlig! Derefter tillade han: Helsa Ken och säg honom, att jag är ledsen att icke få se honom vidare! Jag är likväl nöjd att få dö nu, ty jag plågas förfärligt. Dagen derefter tycktes han vara litet bättre, och följande dag, den 4 Juli, lemnade vi tidigt på morgonen den sista af Ovaquenyamabyarne och gjorde en lång dagsresa för att komma fram till vatten. På aftonen blef Andersson åter sämre, och under hela natten och följande dagen raun det förut owtalade slemmet ur hans mun. Hans matthet tilttog i den betänkligaste grad. På eftermiddagen bad han dock att få litet stekt lefver, som jag genast tillagade. Han åt en bit deraf, men knappt en fjerdedels timme derefter var han död. Jag ville icke gerna begrafva min husbondes lik på ett ställe, der jag kanske icke sedan kunde få rätt på det. Jag spände alltså för en vagn, lade liket derpå och for åstad i det vackra månskenet. Dagen derpå kom jag före qvällen till Wagaambestammens första byar. Här tänkte jag få gräfva Anderssons graf; men som höfdingen icke ville tilllåta, att liket nedgräfdes så nära byarne, måste jag föra det tillbaka ett stycke derifrån; och der fann jag en hviloplats för hans jordiska qvarlefvor mellan tvenne träd till höger om vägen. Jag hade: icke med mig annat än en yxa och en tennskål (2) för att tillreda grafven i styf lerjord. Då jag frågade Nahumo, hvarför han ville tvinga mig att tillreda hans väns graf så långt bort i vildmarken, ville han skicka folk åstad för att öppna grafven och återföra liket, hvilket jag naturligtvis icke tillät.