hem och hade svårt att finna sig i sitt öde; men då var det Elna som aftorkade tåren, muntrade upp hennes sinne och förstod att göra den för henne svära pröfningen mindre bitter. Elna älskade sin mor, såsom den starke älskar den svage. Hon kände redan i barndomen helt instinktmessigt, att hon var starkare till kropp och själ än modren och derför tyckte hon sig vara hennes stöd och skydd. Ifrån den dag, då Ifvarsson sjelf skjutsade fru Grahm och hennes barn till Wiväg, hade hon, som ständigt höll sig der, icke ätersett honom. Han kom aldrig dit. Elna, som i kyrkan och i prestgården sett Sven, hade likväl aldrig tilltalat honom, och Elna visste ej om han ens bemärkt henne, då de sammanträffade. I den stora och hvitmenade stugan höll Elna på att baka. Hon formade den ena bullan efter den andra och radade upp dem på bakbrädena. Det gick fermt och raskt. Då hon slutat att baka var ugnen i ordning och nu börjades gräddningen. Kakor, bullar och julkusar insattes och togos åter utur ugnen, vackra och pösande. Elna log helt belåtet åt sina händers verk. Hon hade just slutat med gräddningen och satt kaffekitteln på glöden, då skymningen inbröt och dörren, som förde från stugan till kammaren bredvid, öppnades. Fru Grahm tittade ut. Huru är det, kära barn, du arbetar väl alldeles ut dig, yttrade hon. Elna vände sig till modren och höjde hotande ett finger med de orden: Huru vågar du titta hit ut? Har jag icke sagt dig, att du icke skulle få träda öar tröskelb, förrän jag gifvit dig lof dertill.n Det har du visst och jag står derföre på