— Charles J. Anderssons sista dagar. fter N. D. A. meddela vi följande ur ett ref, dateradt den 24 Juli 1867, från den flidnes följeslagare och landsman Axel Erics on till hr J. G. Een: Under senare hälften af April månad anfölls ndersson af ett maglidande, så att den föda han. ntog tycktes förvandla sig i gasångor, som trängde ig fram genom munnen. Det oaktadt rustade vi ss till vår bestämda resa till Cunenefloden. Vi nade Ondonga (beläget i vestra Afrika, ungeligen under 18 gr. sydlig bredd) den 5 Maj som allt vårt folk, utom jag sjelf och Collierd en damara), hade insjuknat, måste vi lemna dem. örfogande åtta dugtiga karlar, som hjelpte oss att våoch aflasta oxarne samt föröfrigt sjelfva buro unga bördor. Resan gick det oaktadt ganska ångsamt, emedan Andersson blott med största nöda kunde sitta till häst. Först på femte dagen fter vår affärd hunno vi fram till höfdingen i ;yn Ovaquambe. Han — Nahumo var hans namn — fick af Andersson en ganska vacker gåfva, och rhållandet dem emellan tycktes vara på bästa ot under den första och andra dagen af vår vistelse derstädes; men på tredje dagen ville höfdingen ke visa sig för oss, och då Andersson det oakdt gick till honom för att fråga om orsaken här1, fick han höra att det var derför, att hans öljeslagare voro från Ondonga. Nahumo rådde Andersson att skicka tillbaka dessa tjenare ch lofvade att i stället låna honom sin vagn och skaffa honom så mycket folk han kunde behöfva, hvartill Anderson olyckligtvis gaf sitt samtycke. Den 14 Maj lemnade vi Ovaquambe med Nahumos vagn och åtföljda af höfdingens hela lifvakt jemte några andra karlar, men ingen af dem ville hjelpa oss på minsta sätt, icke ens så mycket som tt spänna för oxarne. Lyckligtvis hade Andersson kunnat taga i sin tjenst en nybyggare vid namn Afrika, som då lefde tillsammans med Nahumo, och på detta sätt blefvo vi tre arbetare. På tredje dagen kommo vi till Ovaquenyamastammen och höfdingen Katjepandekkas by, sedan Andersson redan dagen förut haft den försigtigheten att skicka tillbaka sina onyttiga tjenare. Ni kan förstå deras djerfhet, då jag omtalar, att då Andersson befallde dem att göra något, började dei stället att härma hans linkande gång, och då Andersson en gång slog till en af dem med sin käpp, höll han på att förlora lifvet genom ett mot honom riktadt bågskott. ar. Ochikongo ställde emellertid till Anderssons Andersson gaf Katjepandekka såsom skänk en elefantbössa jemte litet krut, bly och knallhattar och fick i stället 60 skålpund elfenben och två oxar. Som Andersson dagligen blef sämre, stannade vi här i fjorton dagar. Derefter fortsatte vi resan vidare åt floden till, sedan höfdingen försett oss med trettio karlar, som dock likasom Ovaquambemännen voro oss till ringa eller ingen nytta. Till råga på allt rymde allesammans från oss redan på tredje dagen och lemnade oss åt vårt öde midt i vildmarken, der man icke kunde upptäcka det ringaste spår af någon mensklig varelse. Lyckligtvis fanns det vatten öfverallt, och min bössa måste skaffa oss lifsmedel. Vi fortsatte emellertid resan med en kärra och en kompass till vår enda vägvisare. På sjette dagen kommo vi fram till floden och träffade snart derefter några bangarras (infödda handelsmän, men portugisiska undersåter), som lofvade att färja oss öfver floden, men då vi kommit öfver till andra stranden. fordrade de betalning. Som Andersson likväl ej hade några perlor, lofvade han att betala dem så snart ban finge träffa den hvite höfdingen (guvernören i de portugisiska besittningarne). Bangarras foro tillbaka öfver floden i sina båtar och lofvade att komma åter till oss dagen derpå. Alltifrån denna stund plågades Andersson af hosta och svårare feberanfall. Vi beslöto derför att återvända så fort som möjligt, och följande morgon lastade jag på oxarne, då Collierdblifvit så sjuk, att han icke vidare kunde hjelpa oss. Jag sadlade derefter Anderssons häst och måste hjelpa honom att komma upp i sadeln. Collierd red på en oxe, och jag måste såsom vanligt drifva på hela hjorden, ehuru jag nu tillika fick bära en ganska tung börda. Aftonen samma dag lyckades det mig att skjuta en stor antilop, stor som en ung oxe. Vi stannade der och torkade en del af köttet för att hafva i förråd under vår återfärd. Följande dagen anlände några bangarras, af hvilka en var klädd i hvita byxor och med en viss stolthet bar en hvit hatt på hufvudet. Han talade portugisiska, sade sig vara skickad af sin hvite höfding och erbjöd sig att ledsaga oss till dennes hem; men som vi redan kände, huru ringa förtroende man kunde sätta till bangarras, sade Andersson honom, att han icke ville följa med, så framt han icke finge se ett bref från hans herre. Jag har i dessa dagar sett lejon; men begge gångerna hade jag blott en vanlig jagtbössa med mig, så att jag icke vågade att skjuta på dem. Som vi icke hörde något vidare af våra bangarras, fortsatte vi vår resa och kommo på fjerde d: gen till den första af Ovaquenyamabyarne, men invånarne ville icke visa oss vägen till höfdingens hemvist, hvadan vi sågo oss nödsakade att sjelfva leta oss fram så godt vi kunde med kompassens hjelp. Slutligen kommo vi på sjette dagen till Katjepandekkas by, men Andersson sjelf var då så illa deran, att han knappt kunde röra sig. Jag bäddade genast en säng åt honom i vagnen, och från detta läger kunde han sedan aldrig vidare g utan min hjelp.